”Ni håller bättre pli på barnen”
Om man tänker på att kring en tredjedel av alla svenskspråkiga kvinnor och ungefär 40 procent av de svenskspråkiga männen gifter sig med en finskspråkig partner så är Maria von Graevenitz-Välimäki och Hans Välimäki inget ovanligt par.
Centern och Samlingspartiet tycks inte ha haft några problem med att med hull och hår svälja den sannfinländska främlingsfientliga agendan i asylpolitiken. Frågan är ändå om det längre är värt att ta med Sannfinländarna för den sakens skull.
Hon har talat svenska med pappa, finska med mamma och syster. Han har vuxit upp i ett finskspråkigt hem.
– Finskan har till och med varit starkare för mig tidigare. Och nu talar jag svenska med barnen. Det har varit viktigt för mig att få in svenskan i vardagen. När man får barn blir traditioner som man själv upplevt som barn viktigare. Så vi färgar ägg på påsken och går i julkyrkan. Och tycker att julafton är en högtidlig fest där man ska ha på sig kostym och så där, säger Maria von Graevenitz-Välimäki.
Barnen, det är tioåriga Morris och sexåriga Fanny, som går i svensk skola i Helsingfors. Till familjen hör också tonåriga Vilma och Aku från Hans Välimäkis tidigare relation samt taxarna Ida och Tarek. Förutom de i vissa familjer så obligatoriska kräftskivorna, finns det alls några kulturella skillnader när man halkar in i ett finlandssvenskt sammanhang? Den frågan funderar Hans Välimäki en god stund på. Och det han kommer fram till är kanske inte det mest väntade.
– Finlandssvenska föräldrar håller bättre pli på sina barn. Jag har lagt märke till att finlandssvenska barn beter sig smartare i sociala situationer. De visar också större respekt för äldre personer.
Han har också en del tankar om finlandssvensk vett och etikett.
– Ja, som att du ska svara på meddelanden, att du ska säga till om du blir försenad, att du ska tvätta händerna ...
– Men att tvätta händerna är väl ingen finlandssvensk sed? avbryter Välimäki-von Graevenitz. Paret brister i skratt. Han tycker att tesen om finlandssvenskar som i grunden är snäppet socialare än finskspråkiga håller streck.
– Fast jämför man med svenskarna kunde vi alla bli bättre på small talk i det här landet.
Erfarenhet av svenskarnas sätt har han från sitt år i Sverige i början av kockkarriären. Där jobbade han bland annat på Edsbacka krog i Sollentuna. Under Sverige-tiden lärde Välimäki känna Björn Frantzén,i dag en av Sveriges stjärnkockar som har den tvåstjärniga Michelinkrogen Frantzén i Stockholm.
– Fortfarande räknar jag Björn Frantzén some en av mina närmaste vänner, säger Hans Välimäki.
Själv hade Hans Välimäki i flera år Finlands enda tvåstjärniga restaurang Chez Dominique på Rikhardsgatan i Helsingfors.
– Egentligen kunde jag ha blivit kvar i Sverige, och haft någon fantastisk svensk fru där. Men så blev det ju inte, säger han muntert.
Suget efter Michelinstjärnorna
I dag jobbar Maria von GraevenitzVälimäki och Hans Välimäki tillsammans med en cateringfirma som bär hans namn. Deras senaste projekt är konceptet för hämtmatstället Pasta Box i köpcentret Itis i Helsingfors.
– Jag har alltid jobbat i restaurangbranschen, också innan jag träffade Hans.
I cateringfirman sköter hon det dagliga medan maken gör menyer och ansvarar för de stora linjerna.
När Hans Välimäki tvingades slå igen dörrarna på Chez Dominique 2013 tänkte han ”aldrig mera fine dining”. Fine dining är alltså vad man i matkretsar kallar restauranger som satsar på gastronomiska upplevelser och som vill få de eftertraktade Michelinstjärnorna.
Paret har i efterhand fått veta hur nära det var att dåvarande Chez Dominique fick högsta poäng, alltså tre stjärnor.
– Alla rätter vi serverade fick tre stjärnor utom en, som fick två.
Nu har han fått suget tillbaka och paret har planer på att öppna något lika ambitiöst som Chez Dominique var.
– Jag tror att det går att få tre (Michelin, reds. anm.) stjärnor på fyra år. Sedan kunde man lugnt gå i pension, säger han.
Finland har fortfarande inte (och har aldrig haft) en trestjärnig restaurang. I år fick Demo, Olo, Ask och Chef & Sommelier varsin stjärna. Men Hans Välimäki tror på att Finland kan få en trestjärnig restaurang och pekar på utvecklingen i regionen. I Oslo finns Maaemo där en av grundarna är Ekenäsbördiga sommelieren Pontus Dahlström. Och i Köpenhamn finns Geranium. Bägge kammade hem tre stjärnor i år – ingen nordisk restaurang har klarat den biffen tidigare.
Imponerande mängd svordomar
Men tillbaka till språket. Hos paret Välimäki-von Graevenitz har man inte någon tradition av att fira svenska dagen.
– Men nu kommer det också in i vardagen i och med att dagen firas i skolan, säger Maria von Graevenitz-Välimäki.
Sinsemellan talar makarna finska – om den saken ordades det aldrig något, det var det naturliga valet för dem båda trots att han talar en riktigt hygglig svenska.
– Ibland brukar jag försöka tala svenska med barnen, men de svarar alltid på finska, säger Hans Välimäki.
Att leva i en familj på två språk har fått Maria von Graevenitz att tänka mer på sin identitet än hon gjorde tidigare. Det trots att hon gått i finlandssvenska institutioner som Tammerfors svenska samskola, i Norsen och i Hanken. Det som Hans Välimäki funderat på är hur olika de två språken egentligen är.
– Finskan är ett så rikt språk. Det finns så många ordspråk och sätt att betona saker. Och en imponerande mängd svordomar.
Han är inte orolig för svenskans fortsatta ställning i Finland och upplever att den nordiska dimensionen ger den en slags trygghet.
– Jag har alltid tyckt att det är en rikedom att lära sig många språk. Mer orolig är jag nog för att finskan någon gång helt ska försvinna, den är ju ett så litet språk.
En liten pikant detalj i paret von Graevenitz-Välimäkis historia är att de båda kommer från Tammerfors – de gick till och med i skolor nästan på samma gata. Men träffades, det gjorde de först långt senare på den dåvarande baren Mother i Helsingfors.
Eftersom det är hart när omöjligt att samtalet inte åter glider in på temat mat med det här paret kastar HBL fram en sista fråga: Vad skulle ni servera på en svenska dagen-middag?
– Det måste ju bara bli en sillbricka med akvavit till förrätt. Och en wallenbergare med vinsås, potatismos och ärtor till huvudrätt. Nu i november har vi fortfarande goda finska äpplen, så varför inte äppelpaj till efterrätt.