Vilt osams, milt sams

●●Eftersom jag i år är med i förvalsjuryn för Runebergspriset – det andra stora nationella litteraturpriset vid sidan om Finlandia – kommer jag inte här att gå in på enskilda titlar. För vissa Finlandiakandidater reagerade jag med ”exakt!”, för andra med ”mycket underligt!”, och nog sagt med det. Runebergslistan offentliggörs den 28 november i Borgå, veckan efter att Finlandiavinnarna i junior-, fack- respektive romankategorin utkorats.

Om Finlandiajuryn haft att ta ställning till ungefär 150 inhemska romaner, har vi till dags dato 200 titlar på vår lista, och i går hittade jag tre ankomstavier för postpaket på tröskeln när jag kom hem. Vårt arbete pågår alltså ännu, och omfattar förutom romanerna också noveller, essäer och lyrik. När Runebergslistan på 6–8 titlar offentliggörs kommer den definitivt att se annorlunda ut än Finlandialistan, men överlappningar är inte uteslutna.

För de nominerade är det förhoppningsvis en ära att finnas på en kandidatlista. För deras förlag är kandidaturen ett säljargument, för vinnaren en ekonomisk lättnad. För vissa läsare är kandidatlistorna dessutom ett slags shoppinglistor inför julen, ”årets toppar” som man med gott samvete kan skänka bort. För de författare – de är alltid i stor majoritet – som inte kommer med på listorna är hösten en rad stora eller små besvikelser.

Men efter många beting i olika juryer under mina 30 år i kritikerbranschen – Finlandia, Runeberg, Nordiska rådet – orkar jag ännu önska att listorna och prisen kunde ha en helt annan funktion. Den som vill kan se dem som diskussionsinlägg, instrument för att synliggöra också det som kritiken sysslar med: olika sätt att läsa