Gåtfullt, brutalt, vackert
Reima Nevalainen flirtar inte med betraktaren. Kanske är det just i stumheten, i de kapade ledtrådarna, som charmen kommer in.
MÅLERI
●●Reima Nevalainen
Årets unga konstnär Aboa Vetus & Ars Nova, Åbo. Till 20.11.2016
Årets unga konstnär Reima Nevalainens målningar, utställda på museet Ars Nova i Åbo, ger vid första påseendet en känsla av att jag är för gammal för sådant här. Postpostmodern destruktivism i dystra färger och ny- anser, formlöshet och missformer som stöter bort. Känslan varar dock inte mer än ett ögonblick eller två, sedan är jag lika uppslukad som jag nyss kände mig bortstött. Uppslukad av såväl penseldragen, sanden och wellpappen som av de märkvärdiga associationerna kring människans villkor arbetena ger upphov till.
Nevalainen ägnar sig i sin konst åt människan och förmedlar något av en Ecce Homo-känsla. Ser människan inuti människan. Instängd, förvirrad, hålögd, nästan-död. Samtidigt, en lätthet i uttrycket som gör att de förvridna, stundom stympade varelserna inte väcker, men förmedlar angsten i ensamheten, otillräckligheten, tillkortakommandet.
Verkens titlar har till synes ingen anknytning till motiven, en omständighet som här förpassar betraktaren till märkliga, abstrakta rum på lagom avstånd från vardagens hank och stör. Ingenting som kommunicerar eller flirtar med betraktaren, bara en påtaglig, fast stum närvaro. Kanske är det just i stumheten, i de kapade ledtrådarna, som charmen kommer in.
Många möjliga tolkningar
Vid närmare eftertanke kan de kapade ledtrådarna knytas ihop till möjliga kopplingar som öppnar för möjliga tolkningar. I Boxing ligger en förvriden gestalt nedslagen i en boxningsring, men ringen är samtidigt en låda där gestalten trängts in. Individen i normsamhället? Inhabitant är alldeles för stor för det rum i vilket han skildras. Var är livsrummet i vår ombonade värld?
Faraway Landscapes, ett anonymt porträtt med hjässan prydd av något
som osvikligt väcker militära associationer för tankarna till något exotiskt. Vad har vår tillfredsställda fjärrlängtan kostat, och vem? Gardener III, en omplåstrad ryggtavla och så dessa ”nevalainenska” ben, omgivna av grå kallor – fel person satt att odla en trädgård som förorenats till omöjlighet? Detta bara tankar; i Nevalainens konst finns ingenting som säger vad en skall se i den.
En betydande del av utställningen är Japan. Nevalainen åkte dit för ett par månader som blev till två långa år. På resande fot är det inte att ställa sig och fånga intryck med staffli och stora dukar som europeiska konstnärer gjorde för hundra år sedan; nu är det ju kamera och ritblock som gäller.
Nevalainen bestämde sig för att varje dag göra (minst?) en teckning. Teckningarna, som samlats i en bok och av vilka en del kan ses på utställningen, utbredda under en glasskiva på ett stort bord, vittnar om en driven tecknare med skarp blick. Intressant nog nyöppnar dessa små teckningar de tecknade inslagen i målningarna.
Kameran var under åren i Japan om möjligt i ännu flitigare användning än ritdonen. I en nisch kan en slå sig ned och följa kamerans nedslag – en salig fotografisk sillsallad där högt växlar med lågt, natur med kultur, lycka med misär. Kanske just dessa osannolika växlingar får bildspelet att kännas som en egen resa.