När döden symboliserar sig själv
●●Toni R. Toivonen
The Practice of Joy Before Death. Galerie Forsblom, Georgsgatan 22. Till 20.11.
Döda djur som råmaterial i konst skiljer sig inte nämnvärt från köttätande eller användning av läder och är egentligen varken mer eller mindre oetiskt än bacon eller en trevlig vinterrock med pälskantad huva. Ändå är det något snaskigt och billigt med konst för vilket det är centralt att levande djur fått sätta livet till.
Är det kanske den självgoda tillliten till att budskap om liv och död och förgänglighet blir alldeles extra slagkraftiga om en kattunge huggs ihjäl eller en äkta haj ställs ut i ett akvarium med formaldehyd?
På Galerie Forsblom öppnas Toni R. Toivonens soloutställning med ett verk i vilket texten Fucking martyr skrivits med skräckfilmsaktigt sladdriga bokstäver på mässing ovanför skuggan av en fosterliknande kalv, ett avtryck av ett riktigt djurlik.
Ifall lusten att dra på munnen inför detta tonåriga gothskri inte ännu infinner sig här kommer den antagligen senast vid en blick på verkens namn: som nummer ett på listan har vi Hell in the Moomin Valley.
Därpå följer Happiness and Other Shit och Love Will Tear Us Apart. Samt Van Gogh-pastischen Sunflowers, i vilken mänskliga moderkakor på mässingsbakgrund agerar blommor. Associationerna går snarare till ryktena om att Tom Cruise åt Katie Holmes moderkaka efter att hon födde parets gemensamma dotter än till djupa kontemplationer om livet, döden och tidens förgänglighet.
I sin nyaste film Wiener Dog skjuter misantropins mästare Todd Solondz en riktigt giftig pil mot manliga konstnärer som skapar Djup Konst av döda djur. Inte för att det är chockerande eller vidrigt, utan mest för att det finns så mycket att säga om döden att konsten inte behöver skrika om den.