Till flydda tider ...
När allting rör sig kring Putin och Trump är det lika så bra att gå tillbaka till nostalgin och ungdomstider. Tv-kanalen Teema är förträfflig när den visar gamla klassiska filmer. Häromdagen såg jag på The Big Sleep med Humphrey Bogart och Laureen Bacall, två av min ungdoms favoriter. Filmen var i svart och vitt och redan det kändes ovant, så bortskämd som man är numera med färg. Dessutom var tekniken och regin inte vad man nu är van med.
Men skådespelarna och replikerna, det var grejor. Korta, lakoniska yttrande som bet, och bet skarpt. Whiskyn flödade och tobaksröken bolmade, det skulle inte gå för sig i våra dagar. Snälla nån, det är ju opassande och ohälsosamt!
Som Laureen och Humphrey, så skulle man se ut på 40- och 50-talet. För honom skulle det vara hatt och en cigarett i mungipan. Hon skulle vara slank och helst blond, men också brunetter dög, dessutom mystisk och gåtfull, hon skulle verka depraverad, men innerst inne vara vit som snö.
Min första manliga hjälte, låt oss inte kalla det idol, jag är trött på det ordet, var Wallace Beery. Han spelade i westernfilmerna på 40-talet och kunde ses på lilla bio Kamera, som låg inne på gården bredvid Handelsgillet vid Kaserngatan. Den salongen blev sedan Lilla Teaterns första. I filmerna smällde pistolerna, indianerna föll i drivor och Förenta Staternas kavalleri kom alltid i sista minuten.
Gary Cooper som sheriff, den eleganta Cary Grant och förstås Humphrey Bogart – dem försökte man ta exempel av, vanligen med klen framgång. Hatt på huvudet året om och de flesta av oss började också röka. Min favorit var John Wayne och jag gillar honom fortfarande.
Rita Hayworth, Jayne Mansfield och Esther Williams – dem åtrådde vi alla. Greer Garson var inte heller så illa. Förstås, så galen som en av mina bästa vänner var jag inte. Tack vare att han var bekant med vaktmästaren på en biograf såg han Esther Williams i filmen Genom eld och vatten 27 gånger.
Marilyn Monroe tyckte jag ändå mest om och jag var inte ensam. När hon lutade sig framåt så att man såg in i urringningen ramlade vi pojkar nästan av stolen. Fast nu, på gamla dagar, förefaller hon litet väl fyllig, men visst var hon bättre än dagens Bondbrudar!