Kaxig, vass och skruvad
■ ”Vem är hon, jag har aldrig hört om henne, det är en skandal, faktiskt!” tänkte den norska konstnären Unni Gjertsen när hon upptäckte den svenska regissören Mai Zetterlings filmer för drygt tio år sedan.
Zetterling (1925–1994) var en kvinna som ”gapade högt”, tog plats, gjorde internationell karriär och skandal med von Krusenstjerna-filmatiseringen Älskande par i Cannes 1964, floppade stort med en ganska skruvad metaversion av Lysistrate 1968, och tog revansch med sin biopic Amorosa – om Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel – 1986. Eller hur man nu föredrar att berätta hennes historia. Den frågan vrids och vänds det på en del i Lena Jordebos intressanta dokumentär Regissören.
Gjertsen, som gjorde sitt bästa för att återföra Zetterling på agendan för tio år sedan med sin utställning ”The Mai Zetterling Project”, beskriver Zetterlings Älskande par som Bergman-influerad men radikalare, mera ”nödvändig och påträngande”.
Den skulle jag gärna se på nytt med mogna ögon – jag har sett den för länge sen men pinsamt nog sorterat den i minnets Bergman-fack! Där ser man hur till och med det man vetat dammas in. Och Amorosa, som vi får se efter dokumentären, är en mycket bättre film än jag mindes. Vid sidan av all jobbigt exalterad erotik – Stina Ekblad i sen- sibla konvulsioner, hembiträdet som klär ut sig till nunna och visar brösten, venetianska masker – finns här en bra dos vassa iakttagelser i manuset och glimtar av intelligent humor i det ekbladska utspelet. Inte minst i beskrivningen av von Krusenstjernas uppväxtmiljö. Sprengel, avskydd av hennes fattigadliga familj, gestaltas av Erland Josephson som en märklig men på sitt sätt anständig man, med en uppriktig vilja att skydda och befrämja sin begåvade men psykiskt instabila hustrus författarskap.
”Agnes lever i sitt eget solsystem. Födelse, död, kärlek, hat”, får Josephsons Sprengel svara på en journalists fråga om von Krusenstjernas politiska hemmahörighet. Men det gjorde hon naturligtvis inte, utan hon levde lika mycket som alla andra inte minst i ett genuspolitiskt system, vars gränser hon i sina romaner ständigt överskred med sexualiteten som fortskaffningsmedel.
Komplettera gärna kvällens helhet med att läsa i den nyutgivna volymen med von Krusenstjernas brev, Och jag vet att jag är genial, redigerad av Anna Williams. Yle Fem söndag 20.00