Föremål, frukter – och förgänglighet
Konstrecension Välstånd och överflöd. Men också moral och maning till besinning. I den holländska 1600-talskonsten speglas både materiella och andliga värden.
MÅLERI ●●Stilleben. Livet på ett bord Konstmuseet Sinebrychoff, Bulevarden 40. Till 31.12.
I motsats till barockens Italien och Spanien är de rent sakrala målningarna sällsynta i den holländska republiken som hade bannlyst bildkonsten från de kalvinistiska andaktsrummen. Vad målarna koncentrerade sig på var alldagens brokiga och förtrogna värld. Interiörer från ombonade borgerliga hem, livliga scener från marknader, torg och värdshus, landskap och sjöstycken. En alldeles speciell och omhuldad genre utgjorde stillebenmåleriet som nu presenteras med utställningen Stilleben. Livet på ett bord på Konstmuseet Sinebrychoff.
Nationens rikedomar
I stillebenmåleriet möter vi arrangerade föremål av varierande slag. Blommor, frukter, grönsaker, husgeråd och kärl. I konstens kanon stod väl stillebenmotivet inte särskilt högt i kurs men fick just i Holland en enorm spridning och kännetecknades av en förbluffande diversitet. Vissa stillebenmålare sysselsatte sig endast med blommor, andra med fiskar. Motiviskt framträdande var också exotiska lyxprodukter: kinesiskt och japanskt porslin, apelsiner, citroner, fikon samt snäckor och musslor. Dessa står som vittnesbörd om landet som ledande sjöfararnation och det ostindiska handelskompaniets aktiviteter.
Sin specialitet kunde målarna odla med samma omvårdnad som en trädgårdsmästare inriktade sig på sina favoritsorter. Detta var något som även tillämpades på andra genrer. Vissa målare koncentrerade sig på sjöstycken som endast framställde havet i stiltje, andra havet i storm.
Tillika står målarnas ytterst detaljerade dokumentationsnit för en illustrationskonst som onekligen har ett rent naturvetenskapligt, botaniskt eller zoologiskt, värde. Som bröderna von Wright hos oss på 1800-talet. Blomsterprakten på många stilleben kan också föra tankarna till den ”tulipomani” som drabbade Holland på 1630-talet och som fick ett tvärt slut genom en börskrasch.
På utställningen aktuella målare som Evert Collier, Pieter de Ring, Maerten Boelema de Stomme, Clara Peters eller Hans van Essen är alla hemmahörande i den holländska guldåldern men de kan knappast sägas var affischnamn i konsthistorien. Mer känd är ändå den i Antwerpen och Amsterdam verkande Pieter Artsen som här representeras av Grönsaksoch vilthandlaren, en målning som kombinerar stilleben- och genremotivet vilket inte heller var ovanligt. Paret på målningen, en man och en kvinna avbildade på ett torg med ett överflöd av varor, signalerar sexualitet och lust men tillika är det en uppenbar varningssignal som manar till besinning och måttlighet.
Det korta jordelivet
Då nalkas vi den märkliga subgenre som fått benämningen vanitas, en art av stilleben med utpräglat symbolisk och moraliserande innebörd
som syftade på de jordiska skatternas, njutningarnas och strävandenas förgänglighet. Och på dödens visshet.
Just i 1600-talets Holland fick vanitasmotivet en subtil utformning genom en sammanställning av en mångfald accessoarer med förgänglighetssymbolik i form av dödskallar, timglas och stakar av slocknade ljus. Även till synes ordinära stillebenmålningar kunde stå som en påminnelse om förgängligheten. Blommor vissnar, bär och frukter blir förskämda och ruttnar. En av utställningens målningar är Evert Colliers Vanitas som avbildar en dödskalle på en upp och nervänd krona med en spira. Man noterar en affinitet med det populära dödsdansmotivet som vi hos oss känner från Ingå medeltida kyrka. Inför döden är bonden och kungen jämlika.
Utställningens verk som är hämtade från både utländska och inhemska samlingar presenterar även några italienska och spanska målningar. Det är skäl att minnas att stillebenmålningar inte var främmande för det barocka Spanien där de går under benämningen bodegónes och kunde kombineras med köks- och värdshusinteriörer. De odlades även av mästare som Velázquez och Zurbarán.
I Spanien verkade också en av vanitasmotivets mest makabra målare, Juan de Valdés Leal som representerade Sevillaskolan. I hans berömda Döden som finns i Sevillas Hospital de la Caridad träder benrangelmannen fram bland hopade tecken av makt, lärdom och flärd och släcker livet som ett ljus, ”in ictu oculi” (i ett ögonblick).
Om vi håller oss till utställningens holländska referensram är det nog Leiden, Rembrandts födelseort och staden som spelade en betydande roll i det 80-åriga kriget mot Spanien, som brukar betraktas som vanitasmåleriets centrum.
Utställningen bjuder dessutom på några moderna verk som kommenterar dess huvudteman.