Mediernas lagskyddade rättigheter måste garanteras

Den 2 december 1766 utfärdade Finland och Sverige inte bara det gemensamma rikets första tryckfrihetsförordning, TF. Det var också den första förordningen i världen som enligt lag skyddade friheten att uttala sig i skrift och tal enligt lag. Förordningen avskaffade den generella förhandscensuren och tillät offentlig – och kritisk – samhällsdebatt. Dessutom slog den fast att förvaltningens och rättsväsendets handlingar i princip var offentliga och tillgängliga för oss alla.

Under hela året har vi med stolthet och glädje firat tryckfrihetsförordningens 250-årsdag. Det har vi gjort med all rätt. Men frågan är om tryckoch yttrandefriheten varit utsatt för större press under de senaste 50 åren än vad den är i dag. Och det från en rad olika håll och på olika sätt.

Ett av hoten kommer från den stat som bland sina grundläggande uppgifter har att trygga yttrandefriheten och möjligheterna att grans– ka staten. I Sverige kan vi till exempel se att hemlighetsmakeriet breder ut sig. Det senaste steget i den riktningen togs med en skärpning av offentlighets- och sekretesslagen, vilken innebär att rätten för allmänhet och medier att ta del av vissa personuppgifter begränsas. I Finland syns snarlika mönster.

Så sent som i våras jagade Skatteförvaltningen aktivt efter redaktionellt material, reportrarnas anteckningar och de inhemska namn som medierna hittat bland de så kalllade Panamadokumenten om internationellt skattefusk och skatteplanering. I stället för att trygga tryckfriheten vill staten allt oftare begränsa den och lägga vantarna på redaktionellt material med grundlagsskyddade källor.

Ett annat hot är det förgrovade debattklimatet och hoten mot journalisterna. I Finland har enskilda journalister utsatts för förtalskampanjer på grund av sitt jobb. Kampanjerna har varit så starka att ett tjugotal chefredaktörer tidigare i år gick ut i ett gemensamt ställningstagande. I det tog man avstånd från det skadliga diskussionsklimat man ser växa fram och uttalade därför sitt stöd till utsatta journalister.

Studier i Sverige har gång efter annan visat att var tredje journalist möter hot och trakasserier i sin vardag. Studierna har också visat att hoten ibland lett till att vissa bevakningsområden och publiceringar undvikits. Finland ligger fortsatt i topp på Reportrar utan gränsers årliga pressfrihetsindex, medan Sverige dalat – orsaken är hoten mot journalister.

Det tredje hotet är av mer ekonomisk art. Under de senaste åren har de journalistis- ka mediernas intäkter minskat då annonsering och me– dieanvändning i växande utsträckning flyttat över till digitala innehållsdistributörer som Google och Facebook. Och samtidigt som de journalistiska medierna arbetar för att skapa nya affärsmodeller hämmas de av olika typer av skatter som inte träffar konkurrenter som de amerikanska it-jättarna.

Google Finland hade i fjol en omsättning på 6,7 miljoner euro. Men enligt Skatteförvaltningens data betalade Google inga skatter i Finland under 2014, som är det sista bekräftade beskattningsåret. I Sverige var det inte mycket bättre. I både Sverige och Finland är dessutom momsen på digitala tidningar mer än dubbelt så hög som för de tryckta. Allt det här – och mer därtill – minskar mediernas chanser i den digitala strukturomvandlingen.

Om vi vill behålla lokala medier som tar ett aktivt ansvar för sina publiceringar, som granskar makthava- re inom politik, näringsliv och civilsamhälle även i morgon har vi alla en uppgift.

Regeringarna i respektive land måste garantera offentlighetsprincipen och mediernas lagskyddade rättigheter även i praktiken, verka för konkurrensneutrala skatteregler oavsett vilken kanal medierna verkar i och ta hoten mot journalisterna på största allvar. Och vi måste alla, som de civiliserade medborgare och nyhetskonsumenter vi är, ta ett ansvar för att hålla det demokratiska samtalet fritt från hot, hat och direkta lögner. Tillsammans har vi goda chanser att få hylla vår tryck- och yttrandefrihet även i framtiden. Fotnot TU (Tidningsutgivarna) är de svenska mediehusens branschorganisation.