Nyckfull Erdoğan närmar sig Moskva
De krafter som vill dra isär Turkiet och EU finns på båda sidor. Efter EU-parlamentets rådgivande omröstning om att frysa medlemskapsförhandlingarna med Turkiet, höjde president Recep Tayyip Erdoğan ett redan skarpt tonläge ytterligare några decibel och hotade med att säga upp avtalet om flyktingåtertagande.
Turkiets EU-relationer kan inte längre tas för givna. Skälen är flera. Bland dem finns världens misslyckande med att stoppa kriget i Syrien och destabiliseringen av regionen efter USA:s invasion av Irak 2003. Det är två bittra, kommunicerande kärl som lett till miljontals flyktingar från dessa länder – och strömmen kan fortsätta.
I Turkiet har samtidigt president Erdoğan flera motiv att underblåsa nationalismen och avogheten mot EU. Trots att Putins Ryssland är krigförande part i Syrien och trots att ryskt stridsflyg slår mot östra Aleppo är Erdoğans tonläge hårt mot EU och milt mot Moskva.
Gentemot EU finns ett inrikespolitiskt taktikspel – för att vinna väljare från turknationalistiska MHP – men också svekkänslor som ett grundackord i Ankara. Dessa svekkänslor går tillbaka till 2004, när turkcyprioterna röstade ja och grekcyprioterna röstade nej till FN:s plan att lösa Cypernkrisen. Trots det belönades grekcyprioterna med EU-medlemskap. Deras sida representerar Cypern i EU och har därmed vetomakt över Turkiets förhandlingar med unionen.
Svekkänslorna har spätts på av anti-Turkiet-attityder hos ledande politiker i Österrike, Tyskland och Frankrike. Att även Storbritanniens förre premiärminister David Cameron under sin kampanj mot brexit förklarade att Turkiet sannolikt inte kan bli medlem av EU har förödmjukat turkarna.
Inför det österrikiska valet i december gör det högerpopulistiska FPÖ:s presidentkandidat Norbert Hofer utfall mot Turkiet. Sådan retorik förstärker de krafter i Turkiet som vill dra landet bort från EU.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och andra EU-ledare satte i våras sitt hopp om en fungerande flyktingöverenskommelse till Turkiets dåvarande premiärminister Ahmet Davutoğlu. Men han kastades ut i kylan redan före det misslyckade kuppförsöket den 15 juli och hörs numera sällan.
När Erdoğan hotar att öppna kranen för flyktingar som tar sig över Egeiska havet finns knappt någon i Ankara som EU-ledarna säkert kan luta sig mot. När EU-sidan kritiserar turkiska antiterrorlagar är presidentens svar en variation på ”Ni går er väg, vi går vår egen.”
Samtidigt vänder han blicken mot Moskva och uttalar intresse för att delta i Shanghai 5, en ekonomisk samarbetsorganisation mellan auktoritära stater: Ryssland, Kina, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan.
– Turkiet ska inte vara fixerat vid tanken på att gå med i EU och bör se sig om efter andra möjligheter, som det ryskledda Shanghai 5. En del kan kritisera mig men jag säger vad jag tycker, förklarade Erdoğan nyligen.
Med sådant tal eldar han på hemmaopinionen och kan samtidigt pressa EU-ledare till eftergifter. Men risken är att denna flirt med Shanghai 5 blir en självuppfyllande profetia – trots att EU är Turkiets största exportmarknad.
Den nyckfulle Erdoğans bästa gren är inte nationalekonomi. Men han är en mästerdemagog. Det var så han fick ut människor under kuppnatten den 15 juli, vilket resulterade i att minst 240 turkar offrade sina liv för att stoppa kuppmakarna.
Medan många pragmatiker i AKP:s gamla garde är ute i kylan finns tongivande personer i hans närmaste krets som vill bryta banden med EU. Hans ekonomiske chefsrådgivare Yiğit Bulut, som har presidentens öra, pläderar för att det är dags att dumpa EU.
”Jag har skrivit i åratal, nästan skrikit, att EU kommer att kollapsa och att det håller på att kollapsa” skriver han i en krönika i regeringsvänliga Star.
Yiğit Bulut hävdar att han skulle ljuga om han påstod att han var nedslagen av att EU kan bryta samman.
Dörren mellan EU och Turkiet riskerar att stängas från båda håll. Men vem vill smälla igen den definitivt? Den som gör det kommer att bära ansvaret i ett politiskt blame game.
Tidpunkten för Turkiets normalisering med Ryssland är intressant. Förra hösten ledde Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan i ett gränsområde mot Syrien till handelskrig och iskyla mellan Moskva och Ankara. Turkiets president backar normalt aldrig, men i ett brev till Putin den 27 juni uttryckte han ånger över nedskjutningen och framförde en ursäkt till den dödade ryske pilotens anhöriga. Erdoğan kalllade dessutom Ryssland för en strategisk partner.
Större pudel än så är otänkbart att Erdoğan kan göra. Putin svarade först med att häva förbudet för ryska turistresor till Turkiet, och efter det fatala kuppförsöket har normaliseringen fortsatt.
I efterdyningarna av dramat den 15 juli ställer många frågan om president Erdoğan klarade sig undan kuppmakarna tack vare förhandstips om en konspiration inom vissa militära led? Kan rysk underrättelsetjänst ha gett honom avgörande informationer? Var den offentliga ursäkten den 27 juni det pris som krävdes för att Kreml skulle dela med sig av livsavgörande kunskaper?
Det är inget vi vet, men trots avgrundsdjupa geopolitiska skillnader mellan Turkiet och Ryssland – som synen på Bashar al-Assad – är Erdoğans tonläge förbindligare mot Moskva än mot EU:s huvudstäder.
Nu finns också planer på att dra en gasledning, Turkish Stream under Svarta havet, så att rysk gas ska kunna passera turkiskt territorialvatten – och därmed slippa ledas via Ukraina för att nå kunderna i Centraleuropa.