Ahos tvåa är expressiv och välorkestrerad
Den synnerligen produktive Kalevi Aho har skrivit ännu en solokonsert, denna gång för Elina Vähälä.
Dirigent Eugene Tzigane, solist Elina Vähälä, violin. Kalevi Aho: Violinkonsert nr 2 (uruppförande), Fauré, Haydn. Kuusankoskihuset 1.12. ■●I●Kalevi Ahos●produktion●med●fem● operor,●sexton●symfonier●och●tjugoåtta●solokonserter●har●de●sistnämnda●en●särskild●position.●Bland●annat●har●Aho●skrivit●solokonserter● för●symfoniorkesterns●samtliga●instrument,●och●på●kuppen●har●han●utvecklat●en●särskild●förståelse●för●instrumentens●särart●och●vad●varje●instrument●kan●tillföra●helheten.
Andra● violinkonserten,● som● skrevs●sensommaren●2015●och●som● i●veckan●uruppfördes●av●Kymi●Sinfonietta●och●Elina Vähälä,●hänger● ihop●med●tonsättarens●långvariga● dröm●att●skriva●något●för●orkestern,● en●dröm●som●materialiserades●när● Vähälä●hörde●om●en●tysk●kompositionsbeställning●som●hade●gått●om● intet.●När●man●i●Kymmenedalen●lade●in●beställningen●på●ett●nytt●verk● återstod●bara●för●Aho●att●hoppa●på● tåget.
Hård konkurrens
Violinkonserten●är●enligt●tonsättaren●en●särskilt●svår●genre,●bland●annat●på●grund●av●att●det●redan●finns● så●många●goda●verk●på●marknaden,● för●att●det●inte●är●lätt●att●tävla●med● gamla●mästare●och●för●att●man●alltid●löper●en●risk●att●upprepa●klichéer.●I●sin●första●konsert●från●1981●löste● Aho●dilemmat●genom●att●låta●solisten●sträcka●sig●till●extra●stora●grepp,● och●samma●teknik●används●delvis●i● det●aktuella●verket.
Framför●allt●slås●man●ändå●av●hur● expressiv●solostämman●är,●precis● som●i●en●violinkonsert●av●den●gamla● skolan●(tänk●Prokofjev).●Det●är●stora● expansiva●melodier●som●gäller●med● mestadels●sjungande●linjer.●Konserten●igenom●dominerar●Elina●Vähälä● med●sin●bedårande●tolkning,●och●bara●vid●ett●fåtal●tillfällen●får●orkestern● en●syl●i●vädret.
Då●är●inledningen●nästan●den●intressantaste.●Påfundet●att●låta●en●sordinerad●trumpet●inleda●är●snudd●på●
genialt eftersom ljudet faktiskt påminner en aning om vissa nyanser av soloviolinen, något som får lyssnaren att spetsa öronen och lokalisera ljudkällan. Hela första satsen har orkestersatsen sedan något akut, för att inte säga alarmerande över sig. Här känner man tydligt av en dramatisk intensitet med tonala byggklossar i en icketonal konstruktion. Musiken är överlag emotionellt laddad och rätt mörkstämd.
I andra satsen hörs långa sjungande linjer med otaliga flageoletter, medan tredje satsens motor är rytmen och framåtandan, när tempot skruvas upp och tonfallet skärps, steg för steg.
Aho är rutinerad som tonsättare och vet hur han skall använda orkestern för ett möjligast klingande slutresultat. Ändå undrar jag om kravet(?) på ett (väl)klingande slutresultat blir för tvingande i längden – som om showen alltid måste fortgå, som om talet fortsatte i en halvtimme och tonströmmen aldrig sinade. I något skede börjar man sakna en tydligare udd och kanske något mera fragmenterat som kunde utmana en. Nu vaggas lyssnaren i en linda av välljud.
Kymi Sinfonietta presterade bäst i Ahos konsert och spelade i övrigt på hyfsat god nivå. I Gabriel Faurés svit Masques et Bargamasques förekom smärre intonationsproblem, speciellt i början, medan nyanserna klarnade mot slutet i de nostalgiskt färgade pastischerna. I Haydns symfoni nr 82 Björnen kunde dirigenten Eugene Tzigane ta till nästan överdrivet stora gester (än hukade han sig, än slöt han bröstkorgen) utan att det egentligen resulterade i något desto mera. Tziganes spjuveraktighet kom tydligast fram i finalen där publiken vilseleddes att tro att musiken var slut, även om satsen ännu fortskred med en coda och ett ännu mer emfatiskt slut.
Det är stora expansiva melodier som gäller med mestadels sjungande linjer. Konserten igenom dominerar Elina Vähälä med sin bedårande tolkning, och bara vid ett fåtal tillfällen får orkestern en syl i vädret.