Det som håller ihop oss
I Heidi Lampenius målningar talar dödskallar och skelett mer om livet än om döden.
●●Heidi Lampenius
Supernatural, Helsinki Contemporary, Bulevarden 10. Till 18.12.
Vanligen brukar man tillägga färg för att få fram en bild och sedan tvätta bort för att korrigera i en målning. Men i bildkonstnären Heidi Lampenius fall är det tvärtom, hon skrubbar fram tomrum i sina målningar, som sedan blir själva motivet.
Jag finner det svårt att föreställa mig att hon faktiskt brukar använda grova gatuborstar när hon målar, då jag vandrar runt bland sköra och graciösa uttryck i jordnära färger. Tydliga och enkla symboler som dödskallar, händer och kaktusar lockar en att träda in i hennes tidlösa och tysta landskap. Man tycks gärna få ta med egna minnen och erfarenheter, konstnären har berett rum för detta, det är luftigt och inbjudande.
Två stora målningar visar varma ökenlandskap som man gärna vill försjunka i, utan stress. På marken ligger ett kranium och bredvid finns en stor kaktus som symboliserar uthållighet och liv.
Snäcksundstipendiat
Heidi Lampenius (f. 1977) utexaminerades från Bildkonstakademin 2011. I januari kommer hon att flytta in som stipendiat i Pro Artibus konstnärsresidens Villa Snäcksund i Ekenäs. Det är första gången hon ställer ut separat i detta mått.
Vatten är något hon återkommer till i sin konst. Både handgripligen i och med att hon tvättar och borstar fram sina bilder, men också som en referens till något som håller ihop själva existensen.
Tidigare har hon gjort storskaliga collagemålningar med ränder i olika blåa nyanser. I denna utställning har hon mer och mer börjat röra sig mot det figurativa, och intensiva färger tar plats i hennes akryl- och bläckmålningar.
Hon belyser gränslinjen mellan det figurativa och abstrakta. Bilderna ger intryck av fotonegativ eller en annan vinkling av verkligheten. Hon får mig att fundera på hur man egentligen kan gestalta minnet, hur känns minnet och hur ”talar” det?
Dödskallen talar om livet
I denna utställning vill Lampenius speciellt betona hur hon har låtit sig föras av den konstnärliga processen: att bara låta saker få hända, då man vet vad man gör utan att vara medveten om det. Det handlar om att greppa det oförklarliga, magiska som flyr alla förklaringar och definitioner.
Man kan hävda att Lampenius använder sig av landskapet som ett instrument, som får vibrera fram olika rytmer, bilder och rörelse, dock subtila sådana. De känns bekanta på något sätt – inte direkt men kanske omedvetet.
Man kan hävda att Lampenius använder sig av landskapet som ett instrument, som får vibrera fram olika rytmer, bilder och rörelse, dock subtila sådana. De känns bekanta på något sätt – inte direkt men kanske omedvetet.
Landskapet framstår som en objektiv scen som stilla står till förfogande för små spektakel. Det känns också som att man får en nyckel till ett hemligt rum som bara är tänkt för konstnären och själva duken – målningarna öppnar dörren till själva skapandeprocessen.
Serien Rock Steady består av en rad mindre verk i intensiva färger med händer. Händerna för fram tredimensionalitet och leder tankarna till fornhistoriska grottmålningar. En större blågrå målning visar två händer, den ena visar framsidan och den andra baksidan av handen. Med enkla medel lyckas Lampenius uttrycka mycket, händerna talar med tystnad, de är något av de mest symboliskt laddade kroppsdelarna.
Ett verk vid namn The Solution visar i ett abstrakt sammanhang en sammanbunden knut. Sammanhållning går som en röd tråd genom utställningen. Lampenius visar det via vatten eller skelettet, de är båda något som håller ihop hela vår existens och får oss att stå upprätt.
I verket Keeping it together finns en röd och en blå dödskalle. Dödskallen som symbol är ofta använd inom konsthistorien. Det vanligaste sättet att använda dödskallen är som en symbol för död eller dödlighet. I Lampenius fall berättar de mera om livet än om döden. Det handlar om att skala av, och Lampenius visar att då hålls allt ihop.