Våldtäktsoffret lämnas ofta helt ensamt
Den våldtagna blir eventuellt helt utan stöd ifall hen inte själv orkar söka hjälp. Experter kräver att man därför bör se till att vårdstigarna fungerar i hela landet.
Hjälpen till offren för sexuellt våld kan i värsta fall avbrytas redan under det första besöket på vårdcentralen, trots att en del behöver akut krishjälp och ibland längre terapi.
– Varje vårdproffs som möter offer bör säkerställa att de får den fortsatta hjälp de behöver. Man ska inte släppa iväg ett offer förrän den fortsatta vården är klar, säger Heli Heinjoki, utvecklingschef för krisarbete på våldtäktskriscentralen Tukinainen.
Centrets klienter har berättat att det är svårt att få en remiss exempelvis till en psykiatrisk poliklinik eller att köerna är långa. Krishjälp är något man måste få genast och organisationerna har inte alltid resurser till det.
De våldtagna vill inte alltid heller berätta om sina upplevelser på grund av skam- och skuldkänslor.
– I synnerhet på mindre orter kan hindret att söka hjälp vara det att det finns bekanta eller släktingar som jobbar på vårdcentralen. Då vågar man inte söka hjälp.
Tjänsterna utspridda
Det finns mycket kunskap om och kompetens att hjälpa offer, uppger Institutet för hälsa och välfärd (THL). Men stödet är spritt och det finns inga klara vårdkedjor. Ibland vill vårdproffsen hjälpa men de känner inte till hjälpen som finns.
Heinjoki har lagt märke till samma sak.
– Den som möter offret först känner inte alltid till vårdalternativen. Då är det upp till offret att söka hjälp.
THL har gjort upp instruktioner för hur sjukvårdsdistrikten kan bygga upp vårdstigar.
– Det viktigaste är att offret inte själv behöver ta ansvar för att hitta vården, säger sakkunnig Katriina Bildjuschkin på THL.
Till vårdkedjan kan höra kommunernas vård- och socialväsende, specialsjukvården, polisen, skyddshem, församlingar och organisationer. Hjälparna bör sinsemellan komma överens om arbetsfördelning och verksamhetsmodeller.
Målet: allt från en lucka
Ett av målen med att utveckla vården för våldtäktsoffer är att akutvården koncentreras till 1–3 ställen i ett sjukvårdsdistrikt. Akutvården skulle sedan hänvisa till fortsatt vård. Vården ges ofta i klientens hemkommun, som borde ha tillräckligt med stödtjänster.
Det första centraliserade vårdstället planeras i huvudstadsregionen men meningen är också att i snabb takt grunda dem på andra ställen i landet.
– Finland borde ha tolv stödcentraler. De skulle ta hand om all akutvård och de skulle också koordinera den fortsatta vården, säger Bildjuschkin.