En olåst dörr är det värdefullaste
● Min dag har varit hektisk med tidig väckning för att hinna ordna några jobbgrejer innan jag åkte i väg till storstan för ett möte med mina kolleger. Jag åkte tåg och råkade träffa en bekant som berättade om sin jobbiga arbetssituation med en chef som inte lyckas i sitt arbete, vilket leder till många omotiverade människor i samma arbetsgemenskap.
● På mötet fick vi en översikt av Finlands ekonomiska läge och så diskuterade vi lantbrukspolitiken. Många bönder är som känt i en mycket trängd ekonomisk situation och tydligen är den allmänna trenden i samhället att vi tar mera lån och konsumerar mera. Det måste betyda att den ekonomiska otryggheten ökar. Det som enligt ekonomerna skulle behövas för att få tillväxten att öka är, förutom ökad sysselsättning, att företagen lyckas effektivera sina verksamheter. Göra mera med mindre. Hur ska det lyckas om folk är omotiverade och otrygga.
Men det är ändå en otrygghet som är så obetydlig när man jämför med den som människorna i Aleppo och på många andra håll i världen upplever just nu. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig hur det skulle vara att uppleva bomberna falla runt mitt hem. Att veta att många av mina grannar dog förra natten och att det mycket troligt kan vara min tur i natt. Och att det inte egentligen finns något jag kan göra för att hindra det från att ske. Varken hindra bomberna från att falla eller flytta mig bort från farozonen.
Jag har blivit bekant med några av dem som flytt och lyckats ta sig ända hit till tryggheten i Finland. Men de upplever inte nödvändigtvis tryggheten, för att det finns vissa i vårt land som tar sig rätten att skrämma dem. Men förstås framför allt för att de ännu har sina kära kvar i världens just nu mest otrygga område.
På kvällen när jag ligger hemma på soffan med katten på magen och låter pulsen sjunka känns det som en otrolig lyx att inte ens känna ett behov att låsa dörren om mig. Visst har jag ansvar för både djur, byggnader, en anställd och mycket mer. Och när jag tittar ut genom fönstret ser jag bara mörker – förutom mina föräldrar i grannhuset är det två kilometer till närmaste granne. Men det är väldigt sällan jag känner en molande oro i magbottnen. Och ännu mera sällan jag verkligen är rädd.
● Det finaste med att ha fred och bo i en välfärdsstat är för mig just känslan av trygghet. Den känslan önskar jag att jag kunde dela med alla människor i hela världen. Eller åtminstone önskar jag att de som läser det här tar sig tid att fundera hur vi tillsammans kan trygga tryggheten.
Min logik säger mig att genom att ta emot och integrera flyktingar ökar vi genast deras trygghetskänsla och i förlängningen ökar vi Finlands chanser till ekonomisk trygghet tack vare den ökade arbetskraften. Jag medger att det knappast är så enkelt, men det är helt säkert ett steg i rätt riktning.
På kvällen när jag ligger hemma på soffan med katten på magen och låter pulsen sjunka känns det som en otrolig lyx att inte ens känna ett behov att låsa dörren om mig.