En härligt ondskefull Rickard III
Tanken går osökt till en viss nyvald president. Rickard III är lika aktuell i dag som när den skrevs 1592.
●●Rikhard III
Text: William Shakespeare. Översättning: Matti Rossi. Regi: Jussi Nikkilä. Dramaturgi: Anna Viitala. Scenografi: Katri Rentto. Musik: Mila Laine. Dräkter: Saija Siekkinen. Ljus: Pietu Pietiäinen. Koreografi: Maria Hostikka. Mask: Petra Kuntsi. På scenen: Milka Ahlroth, Heikki Pitkänen, Antti Pääkkönen, Kristo Salminen, Juha Varis, Nuua Kosminen/Helmi Oja och Aamu Milonoff/Isabella Ruotimo. Premiär 30.11 på Nationalteaterns Willensauna-scen.
Det är mörkt på Nationalteaterns Willensauna-scen. Levande ljus flämtar och ur skuggorna bakom de tunga sammetsgardinerna framträder Kristo Salminens Rickard.
Och han trollbinder oss från första stund, från de första orden i den ikoniska öppningsmonologen, i vilken Shakespeare mästerligt gör publiken till medbrottslingar i sin antihjältes grymma värv.
Rickard III är en drömroll för en viss typ av skådespelare. Inte många kan göra rollen, men för de utvalda har rollen ofta blivit ett adelsmärke.
Salminen har det som krävs för att inte krossas under tyrannens tunga mantel. Han gör Rickard till sin egen. Han frossar i hans svaghet, i hans småaktighet och barnsliga grymhet. Hans Rickard är ett missfoster, ett väsande, flåsande, snörvlande monster. Och just därför kan vi relatera till honom. Hans ömkliga litenhet gör honom mänsklig, slätar över hans grymma dåd och får oss att på något plan förstå honom.
Det är en förrädisk känsla, och i den ligger dramats storhet. Också den mest utstuderade ondska kan av en skicklig skådespelare säljas till publiken med känsloargument.
Som en analogi för detta framställer Shakespeare dramats Rickard som en skådespelare som utnyttjar alla tänkbara knep för att dupera sin omgivning. Och kommer undan med det. Tanken går osökt till en viss nyvald president. Rickard III är lika aktuell i dag som när den skrevs 1592.
Skev könsfördelning
Rikhard III är Jussi Nikkiläs regidebut på Nationalteatern, och han väljer att göra en nästan överraskande traditionell version av klassikern. Det är tidsenliga kostymer (skickligt utförda av Saija Siekkinen), klingande svärd och musik på luta och cello. Mila Laine har komponerat musiken och uppför den själv på scenen. Detta fungerar utmärkt, och musiken blir en välintegrerad del av föreställningen. Den binder också ihop helheten, inte minst på de ställen där dramaturgen Anna Viitala förkortat och förenklat.
Det har hon gjort väldigt bra, utan att något väsentligt går förlorat. Bara mot slutet går det kanske onödigt fort. Men det man vinner är ett drama som är mycket lätt att följa, i Matti Rossis mustiga och njutbara finska språkdräkt.
Nikkiläs regi är också smidig, och han ska ha en eloge för att inte försöka uppfinna hjulet på nytt. Att göra Rickard III med fem skådespelare (samt två ungdomar) är ingen enkel match, men mestadels fungerar det utmärkt. Lite märkligt är det att fyra av de fem vuxna skådespelarna är män, vilket leder till en del onödig buskishumor (nej, män i klänning är inte per definition roligt). Visserligen får Milka Ahlroth (som för övrigt är lysande) också spela man, men en jämnare könsbalans i besättningen hade varit att föredra. Heikki Pitkänen, Juha Varis och Antti Pääkkönen gör för övrigt mestadels ypperliga insatser i sina många små roller, varav de flesta går ett blodigt öde till mötes strax utanför scenen.
Den korta andra akten får en helt annan visuell framtoning än den första, helt i analogi med den förändring Rickard genomgår. Hans demoner hinner nu upp honom, och det är främst Pietu Pietiäinens ljussättning och Katri Renttos scenografi som får symbolisera denna förändring.
Kristo Salminen är stark fram till det oundvikliga slutet. Hans närmast sprudlande blodtörstighet förbyts efter pausen i en ren och resignerad ondska. Visst lyckas han upprätthålla sitt luftslott av lögner en stund ännu, men han vet att det bara är en tidsfråga. Tyrannens dagar är räknade.