Virtuosa sonatrariteter à la Marin
Risto-Matti Marin spelade bland annat Ilmari Hannikainens och Einari Marvias sällan hörda sonater under sin recital i fredags.
●●Pianorecital
Risto-Matti Marin Sonater av Hannikainen, Marvia, Alkan. Musikhuset, Camerata 2.12.
Pianisten Risto-Matti Marin, 40, har blivit känd för att han blixtsnabbt kan spela nästan vad som helst och ta sig an hur svåra stycken som helst, läsa in och memorera dem, förstå och tolka dem, ofta dessutom briljant. En parallell kunde i det här avseendet dras till organisten Jan Lehtola.
Marin har kanske inte framstått som den stora innovatören när det gällt att söka klangfärger och nyanser på Steinwayflygeln. Men hans suveräna tekniska färdigheter har gjort att han har ytterst få begränsningar när det gäller repertoarval, och kanske är det här som hans främsta kreativa kvaliteter kommer till uttryck.
Tidigare har han spelat in hela högen av obskyra pianoarrangemang; diskografin mäter nio skivor. För recitalen i fredags hade han plockat fram tre vitt skilda, mäkta krävande sonater, två inhemska och en utländsk, som så gott som aldrig hörs på konsertprogrammen. Till saken hör att ingendera av de inhemska sonaterna finns tillgänglig i tryckta utgåvor. Framförandena byggde alltså i någon mån på Risto-Matti Marins härledningsförmåga och kvalificerade gissningar när han har försökt tyda tonsättarnas otydliga handstilar och tvetydiga intentioner.
Spretiga verk
Ilmari Hannikainens pianosonat opus 1 från 1912 är en salig blandning av allt, av finskfärgad nationalromantik, lisztsk virtuositet, franskt färgtänkande, modala melodier och influenser av både Sibelius och Chopin. Fyrverkeriet i scherzosatsen Vivace alla burlesca är vilt och lika infernalisk är finalen, Moderato distinctamente – allegro con fuoco e molto energico. Sonaten spretar åt alla håll men känns ständigt spännande. En spirande tonsättarröst tränger igenom i de många små motiven som sällan utvecklas.
Einari Marvia (1915–1997) verkar i sin pianosonat i Dess-dur op. 16 näs-
tan besatt av att operera med oktaver och överstora ackord, lite på samma sätt som Rachmaninov i sitt tidiga ciss-mollpreludium, även om Marvias skapelse är tonalt mera avancerad. Att få den oktavstinna texturen att leva är en av de stora utmaningarna, men det lyckas Marin med, när han formar sina fraser och stora bågar.
Charles-Valentin Alkans (1813– 1888) sonat om de fyra decennierna i livet är en udda och formmässigt fascinerande skapelse. Verket inleds i rena cirkusstämningar under ungdomens glada dagar och övergår i andra satsen i en säregen bestämdhet och auktoritet som rimmar väl med instruktionerna ”diaboliskt, som Faust”. En av de största formmässiga utmaningarna måste ha handlat om att avrunda stycket tillräckligt kraftigt, eftersom tempot och livskraften överlag avtar i takt med att döden närmar sig. Alkans lösning är att spetsa ålderdomens dysterhet och inåtvändhet med aggressiva spasmer, något som Marin artikulerar tydligt.