Enspråkigt Katalonien en utopi?
Kommer ett framtida självständigt Katalonien att vara tvåspråkigt med både spanskan och katalanskan? Den här frågan står Katalonien inför när man förbereder sig för en eventuell folkomröstning om självständighet.
Under den tid som jag nyligen tillbringade i Arenys de Mar, 40 kilometer norr om Barcelona, hörde jag aldrig några skällsord om ”spansktalande”. Det är Spanien som imperium många inte tycker om. Skillnaden kan likna den som en äldre generation i Finland kan göra mellan ”ryss” (neutralt) och ”rysse”.
Människorna i området är vänliga, men också känsliga. Arnau Barangé Verdaguer som driver vinbutiken La Copa Negra blir upprörd när han minns de spansktalande nunnorna i skolan han gick i under tiden närmast efter Franco.
– De sa att den här pojken är döv. Att han inte kan gå i skolan, berättar han.
Några dagar senare talar vi om saken igen. Då är hans mamma med.
– Just så där sa de. Det var bara ett missförstånd, de förstod inte vad han sa. Allt klarades upp sen, säger hon.
Arnaus ansiktsuttryck visar att det inte klarades upp på något tillfredsställande sätt.
”Tala som en kristen!” hette det enligt en annan vinbutiksägare, Ramon Floris i Grau, när han gick i skolan.
– De kallade oss ”polacos de mierda” (skitpolacker).
En sväng hos Google säger att benämningen polack för katalan är av gammalt ursprung och kan härstamma från tiden strax efter spanska inbördeskriget, när Hitler och Stalin delade upp Polen. Den gemensamma semantiska nämnaren mellan katalan och polack vore alltså i det här fallet underkuvad. (Anmärkningsvärt ur lingvistisk synvinkel är ändå att katalanskan har kraftiga lljud som kan påminna om de i polskan).
När jag ställer frågor om tvåspråkighet verkar Marta Tomás, som arbetar påkonditoriet Pastisseria Danés, först nästan bli arg.
– Tvåspråkighet finns och måste finnas. Det finns inga problem mellan spansk- och katalansktalande, det är politikerna som hittar på dem. Jag föddes i en gruvby, långt uppåt bergen där man bara talar katalanska, sedan lärde jag mig spanska utan problem. Min man är från Andalusien, men ni skulle höra honom tala katalanska! Hur bra som helst!
Personer som har lite svårare att uttrycka sig på kastiljanska (span- ska) än katalanska, verkar illa berörda när jag frågar om de tror att det en gång kommer att finnas ett självständigt Katalonien.
– De låter oss knappast gå. Spanien kan sätta in armén trots att vi anser båda språken lika viktiga. Problemet är inte språkligt, hävdar de.
Mellan raderna förstår jag att en och annan av dem gärna skulle se ett enspråkigt katalanskt land. Men det är långt mellan utopi och verklighet. Det går till exempel inte att tänka bort storstaden Barcelona, som är så tvåspråkig som en plats kan bli.
Vår hyresvärd Jordi Coll talar båda språken flytande men med en genomgående katalansk satsmelodi.
– Efter över 300 år av erövring (conquista) kan man inte undvika att ett eventuellt självständigt Katalonien i praktiken kommer att vara tvåspråkigt, men kanske inte på officiell nivå. Titta på Andorra, där talar man mycket spanska och franska men katalanskan är det officiella språket.
Katalanskan har så stora likheter med kastiljanskan att hindren för kommunikation skulle kunna vara noll. Katalanskan påminner också starkt om andra romanska språk i närliggande områden. Närmast ligger språket occitanska, det språk i södra Frankrike som vardagligt kallas provencalska, vilket inte är helt korrekt eftersom den variant som talas i Provence bara är en av flera. Många katalanska ord är identiska med sin motsvarighet i franskan eller italienskan, och uttalsmässigt påminner språket med sina vokaler, som är reducerade i obetonad ställning, om portugisiskan.
Den unga skådespelaren Mercè Boher formulerar sig så här:
– Jag vill vara här. Men jag vill inte vara katalanska. Jag älskar mitt första språk katalanska, spanskan och alla andra. Jag vill inte ha några gränser, och det inkluderar arbetet på scenen. Bara i Katalonien har vi ju tre stora språk.
– Katalanska, spanska och berber? Hon ser först förvirrad ut. – Jaså det. Nej, jag menar engelska, det talar vi ju mycket här nu för tiden