Inkluderande och kontextuellt

Thomas Rosenberg kommenterar i ett längre inlägg våra böcker i serien ”Finlands svenska historia” (HBL 2.1). Han hävdar att vi valt sida mot bygdesvenskheten, ogint avfärdat den svenska samlingsrörelsen som ofruktbar och språklagstiftningen som generös, vilket i hans framställning framstår som något mesigt och undfallande.

Vi ser däremot inte att vår uppgift som forskare är att dela ut betyg enligt dagspolitiska poängskalor utan att beskriva historiska processer ur ett så brett och mångsidigt perspektiv som möjligt. Seriös historieforskning handlar inte om att skriva ampra kampskrifter. I seriös historieskrivning handlar det om att så rättvist och balanserat som möjligt beskriva och analysera hur landets svenskhet i alla dess former har utvecklats i växelverkan med andra kulturella och språkliga fenomen, både i vårt eget land och i våra grannländer.

Därför för det inte heller diskussionen särdeles mycket framåt att försöka gestalta olika tolkningar av svenskheten i Finland i alla dess dimensioner med gamla och förenklade begrepp som bygdesvenskhet och kultursvenskhet. Dessa begrepp myntades i slutet av 1800-talet av två konkurrerande klickar inom den svenskspråkiga bildade klassen. En betydande del av landets svenskspråkiga och tvåspråkiga medborgare har aldrig känt någon större dragning till någondera av dessa tolkningar av vad svenskhet i Finland är eller borde vara.

Att konstatera detta är inte ett uttryck för en ”ogin” inställning till den svenska samlingsrörelsen utan ett medvetet försök att bedöma dess reella betydelse för samtida aktörer. Dessutom har vi rent sidmässigt offrat mycket uppmärksamhet uttryckligen på hur samlingsrörelsen uppstod, organiserades och har hållit ihop under de senaste 150 åren.

Eftersom Rosenberg var med om projektets start inom Svenska kulturfondens Framtidsprojekt borde han rimligen minnas att författarna uttryckligen beslöt att företa jämförelser och anlägga vidare perspektiv än mycket som skrivits ur ett språkpolitiskt deltagarperspektiv. Eller som det konstateras i förordet till verkets fjärde volym: ”Samlingsverkets övergripande perspektiv på Finlands svenskhet är inkluderande och kontextuellt.”

Ifall man bemödar sig att läsa även andra avsnitt i våra böcker än de som berör uttryckligen mobiliseringen av landets svenskspråkiga organisationer torde det bli klart att historien om det svenska i Finland i hög grad är en berättelse om vår ödesgemen- skap med Sverige, om Finlands framväxt som nation och dess överlevnad som en självständig republik. Alla av våra nuvarande språklagar är stiftade av Finlands riksdag. Finlandssvenskarna ställde plikttroget upp för att försvara nationalstaten när hela dess existens hotades 1939–1945.

Varför anser Rosenberg att dessa kapitel om den svenska dimensionen av vårt lands nationella historia är mindre viktiga än berättelsen om den svenska samlingsrörelsen? Hela poängen med vårt samlingsverk är ju att visa hur mycket hela Finland har formats av sitt svenska kulturarv och i hur hög grad detta arv har formats och värnats också av landets finskspråkiga befolkning.

Rosenberg har också uppenbara svårigheter att skilja på citat och författarens egna ställningstaganden. Det var laglighetskämpen Rabbe Axel Wrede som 1919 argumenterade mot en hänvändelse till internationellt forum eftersom man där ansåg att svenskarna i Finland hade en så ”generös” ställning. Det var Karl Robert Villehad Wikman som såg nationalitetsrörelserna som tvillingar.

Samling eller klyvning är en fråga om perspektiv. Det som ur ett perspektiv ser ut som en klyvning ser i ett annat ut som en samling. Just denna dualism bör historikern beskriva ur så många perspektiv och så objektivt som möjligt. Visst är det märkligt att Rosenberg trots sin sociologutbildning inte fäster någon speciell uppmärksamhet vid våra omfattande analyser av landets tvåspråkiga miljöer och identiteter. Men kanske det beror på att tvåspråkigheten helt enkelt inte passar in i hans idealbild av det svenska i Finland.