Vårjakt, ejder och havsörn är ingen lätt ekvation att lösa
EU-kommissionen anser att Finland bör få slut på vårjakten på ejderhanar (gudingar) på Åland, som anses strida mot hållbarhetsprinciper för jakt.
EU-parlamentariker Nils Torvalds anser i en intervju (HBL 9.12.2016) anser att kommissionen saknar en helhetssyn på vårjakten, och försvarar jakten som en hävdvunnnen rätt för skärgårdsbor. I en insändare i HBL (21.12.2016) hävdar han samma rätt för ”genuin skärgårdsbefolkning” i Ålands och Åbolands skärgård, utan att dess mer precisera vad en genuin skärgårdsbo är. Han hävdar att ett försumbart antal människor uppfyller kriterierna.
Till de kommuner som räknas som skärgårdskommuner i Finland, hör Kimitoön, Pargas och Gustavs (Åbolands skärgård) där det bor drygt 17 000 personer och Åland med en befolkning på 29 000. Hur många av dessa människor är då ”genuina skärgårdsbor”? Under jaktåret 2015–2016 hade 3 460 personer jaktkort på Åland (cirka 12 procent av befolkningen) och sålunda handlar det inte om ett ringa antal.
Då Torvalds hävdar att den åländska gudingjakten på våren inte har att skaffa med ejderns nedgång kan han ha rätt eller fel. Den springande punkten är att man måste visa upp fakta för att backa upp den här typen av påståenden. Vad betyder det att man tar bort 3 800 gudingar (kvoten 2016 på Åland) för den häckande ejderstammen? Hos oss är ejdern rödlistad som sårbar.
Torvalds hävdar att ejderns nedgång beror på en växande havsörnsstam, vilket också kan vara sant, men samma argument gäller här. Då han dessutom väljer att kasta en brandfackla med att förklara krig mot en havsörnspopulation som är för stor är han nog ganska nära gränserna för trovärdig argumentering. Havsörnen är hos oss också klassad som sårbar.
Liisa Rohweder och Jouko Högmander (WWF) reagerade på brandfacklan i HBL (18.12.2016) då de försvarade havsörnens existens. De medger att det tveklöst är så att havsörnen har bidragit till ejderns minskning. Men, de hävdar att ejdern inte försvinner från skärgårdarna, och att örn och ejder kan leva sida vid sida som de alltid gjort.
Detta påstående är ganska intetsägande för det baserar sig inte heller på fakta utan snarare på fromma förhoppningar. Rohweder och Högmander hävdar att havsörnen också tar andra byten (skarv, trutar och minkar) vilket är sant. Men, enligt havsörnsforskare är andelen av dessa arter i dieten försumbart liten jämfört med andelen ejder.
Rohweder och Högmander gör sig tyvärr skyldiga till samma sak som Torvalds, för att backa upp sina argu- ment målar de med litet onödigt bred pensel. Att sedan till exempel Tom Bergman från Utö (HBL 27.12.2016) nappar och passar på att skälla ut hela miljöförvaltningen i landet, och kalla dem skarvkramare som inte förstår låta skäriborna vårjaga i all sköns ro, är väntat.
Det är klart att en debatt som denna bygger på fragment av information och åsikter som kan vara vad som helst från vedertagna fakta till tyckande eller politiskt spel. Utan att gå in på andra direkta fel som kastats fram i just den här debattkaskaden reflekterar jag över varför det inte skall gå att diskutera förvaltning av skärgård och fåglar förnuftigt? Varför skall existerande motsättningar hela tiden byggas på när det enda vettiga vore en öppen dialog som också redovisar vad vi verkligen vet, och som strävar efter konsensus om vad som vore bäst.
Tror verkligen Torvalds på att man kan dra ut till sjöss och skjuta havsörn för att rädda ejdern och vårjakten? Tror WWF i grund och botten på att ejder och havsörn kan leva i balans, och i vilket tidsperspektiv i så fall? Tror Bergman egentligen på att det går att jaga även om bytet tar slut?
Jag är i alla fall som ejderforskare intresserad av att veta ifall det finns en möjlighet att rädda den, utan att glömma de andra intressena som ventilerats. Genom att käbbla blir ingenting vettigt gjort, och skärgården får då utarmas helt i fred.
MIKAEL KILPI
filosofie doktor, docent i zoologi, docent i kustekologi, Hangö