Finstämd kretsloppssymbolik
Konstrecension ●●Annika Dahlsten Nattfjäril – Nocturnal Butterfly Galleri Å, Åbo. Till 5.1.
Efter besöket på Annika Dahlstens utställning Nattfjäril – Nocturnal Butterfly var det någon som utbrast att konstnären delar sitt inre liv med betraktaren på ett sällsynt fascinerande sätt. Och mer än så, skulle jag säga – hon drar modigt till med en värld av kulturellt allmängods som inte bara för tankarna till utan är ett ömsint memento mori, där förgängligheten möter den sköra men uthålliga livslågan. Mementot blir en påminnelse om både att vi är dödliga och att vi skall minnas att leva.
Utställningen, som omfattar det lite kusligt och samtidigt barockt hemtrevligt inredda galleriet i gatuplanet och det lilla källarutrymmet där filmen om nattfjärilen rulllar på nonstop, är som en yttre och en inre dimension av samma upplevelse.
Galleriet med sin förgänglighetsrekvisita visar sig leva ett eget stilla liv – ett ljus brinner ned och tänds på nytt, en osynlig hand föder skrift på gulnat papper, fjärilen syns emellanåt fladdra omkring i rummet. Vid närmare påseende upptäcker en att inredningen består av både gammalt och nytt, konst av olika datum, rester av en längesedan avslutad frukost. Som en illustration av livets obändiga kretslopp.
Filmen är en vacker liten berättelse om nattfjärilen som förirrar sig in i rummet, förundras, bränner vingarna, väcker gelikar till dödsdömda flyktförsök. Så symbolmättat det kan bli; det kunde bli patetiskt men det blir det inte.
Nattfjärilens sällsamt egendomliga stämning gör mig sällsamt glad någonstans på djupet – utställningen känns annorlunda. Något som känns tidlöst möter och får mervärde av något som möjliggörs av en i dynamisk utveckling stadd teknik. Kanske påminner det oss förutom om dödligheten och idén om att minnas att leva också om att det fanns någonting före oss, det kommer att finnas någonting efter oss och allting hänger ihop. På gott och ont. Konstnären är på plats och berättar om utställningen 5.1 kl. 17–18.