Det makabra landskapets lockelse
Från seriemördaren Jack the Ripper till mordet på barnmissen JonBenét Ramsey. Isabella Rothberg synar vår tids fascination för true crime.
På annandag jul hade det gått tjugo år sedan mordet på den amerikanska flickan JonBenét Ramsey. Under hösten gav den stundande årsdagen upphov till en handfull nya dokumentärer, otaliga specialavsnitt av talkshower och aktualitetsprogram och en spelfilm.
Mest sensationell i skaran är tvbolaget CBS storsatsning, miniserien The Case of: JonBenét Ramsey, där ett gäng berömda patologer och kriminologer ger sig i kast med att en gång för alla lösa den tjugo år gamla gåtan.
Programmakarna avslöjar faktiskt namnet på den person de häv- dar tog livet av den sexåriga JonBenét, men det är långt ifrån det enda rafflande greppet de tar till. Bland annat iscensätter de mordet med hjälp av en barnskådespelare (!) som pliktskyldigt svingar ett tillhygge och låter rekonstruera hela brottsplatsen i form av en exakt kopia av familjen Ramseys miljonvilla. Bilden av den tragiska brottsplatsen spred sig globalt på 1990-talet, men nu behöver tittaren inte längre bara nöja sig med att stå på den polkagrisdekorerade gården, utan får möjlighet att kliva in i ett makabert julpyntat skräckkabinett.
Varför är vi här? funderar jag när jag liksom två miljoner andra tittare, full av både skam och girig nyfikenhet, följer med kameramannen in i de klaustrofobiska gångarna i familjen Ramseys källarvåning. Varför vill vi vistas i det makabra landskapet, bland alla sorgliga och solkiga detaljer? Varför låter vi oss underhållas av en verklig tragedi, av någons sorg och förlust?
Genre med anor
Det pågår ett uppsving för true crime, filmer och tv-serier om verkliga brott. Genren är inte ny, tvärtom har rapportering om våld och sensationella brott varit en del av jour-
Titlarna blev fler, rapporteringen snabbare och mottaglig för sensationella brott i stil med Whitechapelmorden. Sedan dess har true crime levt och frodats både i de mer oseriösa delarna av offentligheten – i veckotidningar och i tv-kanaler som den amerikanska true crime-kanalen Investigation Discovery – och i kulturens mer anständiga rum.
nalistiken sedan tidningspressens begynnelse.
Orsaken till att vi ”vet” så mycket om seriemördaren Jack the Ripper och de brutala morden på elva kvinnor i East End på 1880-talet, är att tidningspressen upplevde en guldålder. Tack vare tekniska innovationer som telegrafen och en ökad läskunnighet bland den urbaniserade befolkningen kunde tidningarna blomstra under den viktorianska epoken.
Titlarna blev fler, rapporteringen snabbare och mottaglig för sensationella brott i stil med Whitechapelmorden.
Sedan dess har true crime levt och frodats både i de mer oseriösa delarna av offentligheten – i veckotidningar och i tv-kanaler som den amerikanska true crime-kanalen Investigation Discovery – och i kulturens mer anständiga rum.
Truman Capote fick till skillnad från väninnan Harper Lee aldrig Pulitzerpriset, men hyllades stort för sin stilistiska skärpa i dokumentärromanen Med kallt blod som skildrar mordet på en jordbrukarfamilj i Kansas. Dominick Dunne nådde kultstatus för sin kriminaljournalistik i tidskriften Vanity Fair, särskilt för rapporteringen från O.J. Simpson-rättegången i början av 1990-talet.
”The West Memphis Three” blev ett populärkulturellt fenomen 1996 tack vare dokumentären Paradise Lost. Till ett soundtrack av Metallica skildrade filmmakarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky ett litet samhälle i bibelbältet som våren 1993 skakas av tre brutala barnmord.
Dokumentären följer framför allt med rättegången mot de tre misstänkta tonårskillarna som tycks dömas på grund av sina svarta kläder och sin musiksmak. Paradise Lost ringade med andra ord in den moralpanik – engelskans satanic panic – som den nya, vågade ungdomskulturen som växte fram på 1980och 1990-talet utlöste i konservativa samhällen.
På 2010-talet har serier som Making a Murderer, The Jinx, The People versus O.J.,O.J.: Made in America och podcasten Serial gjort true crime ”fint” igen.
Serial, som synade rättegången mot Adnan Syed som dömdes för mordet på sin ex-flickvän Hae Min Lee, ledde till en uppsjö nya kriminalpoddar på nätet. My Favorite Murder, Generation Why, Sward and Scale och Last Podcast on the Left är populära diskussionsprogram där färgstarka personligheter spekulerar i och skvallrar om kända brott.
Havererad utredning
Det nya med serier som The Case of: JonBenét Ramsey och The Killing Season, som undersöker en rad ouppklarade mord på prostituerade i Long Island, är att de marknadsförs med löftet om att programmakarna kommer att göra sitt allt för att lösa fallet. Delvis är det fråga om den klassiska berättelsen om den havererade brottsutredningen och medborgaren som blir detektiv när myndigheterna misslyckas.
Men löftet om en upplösning blir framför allt förståeligt mot bakgrunden av utvecklingen på nätet. The Killing Season använder webbforumet Webbsleuths amatördetektiver som experter i jakten på seriemördaren. Därmed friar de till fåtöljdetektiverna som förutom Websleuths frekventerar det puttrande diskussionsforumet Reddit. Det är här som intresset för true crimegenren upprätthålls. Här publiceras gamla förhör, protokoll och svartvita brottsplatsbilder. Här utväxlas teorier. Här namnges de misstänkta.
Samtidigt som amatördetektiver söker sanningen genom att själva syna material på webben, pågår en ännu starkare process, nämligen en mytologisering av brottet.
Få har gestaltat fenomenet lika mustigt som Monika Fagerholm i romanerna Den amerikanska flickan och Glitterscenen. Böckerna kretsar kring ett fiktivt fall, den amerikanska flickan Eddie de Wire som sommaren 1969 hittas drunknad vid ett träsk. Romanerna blottar mytbildningen som sker över tid, hur myten om omständigheterna kring den amerikanska flickans död växer sig starkare än fakta.
På sociala medier är mytbildning kring brott synlig, till exempel i sättet som rasistiska narrativ sprider sig.
Mytologisering har också drabbat JonBenét-fallet där olika teorier blivit svåra att separera från de konkreta bevisen. Så var fallet också synnerligen vällämpat för medielogiken. Lilla JonBénet hade deltagit i några skönhetstävlingar för barn, och bilderna på det leende och poserande barnet blev snabbt de främsta illustrationerna till rapporteringen. De förmedlade ett obekvämt och motstridigt budskap: ett barn, sminkat och klätt som en liten vuxen. I själva verket påminde hennes uppenbarelse om Lil Miss Makeup, babydockan som kunde sminkas genom att dutta kallt och varmt vatten på hennes mun, kinder och ögon. JonBenéts mor – själv en före detta skönhetsdrottning – trängdes också snabbt in i narrativet och tilldelades rollen som monstermamma.
Luddiga regler
På samma sätt som viktorianernas nya medielandskap, den växande tidningsmarknaden, kunde fyllas med rapportering om hårresande mord, gör webben i dag det möjligt för var och en att idka privatspaning.
Och liksom de viktorianska tidningarna som ännu inte bands av några journalistregler (visserligen diskuterades pressetik i samband med Jack the Ripper-rapporteringen) är gränsen för vad som är tillåtet att skriva suddig på nätet. Det är lättare att frossa i detaljer och peka finger.
När programmakarna bakom The Case of: JonBenét Ramsey öppet hängde ut en person i offentligheten följde de kutymen på nätet. Men etablerade medier måste fortsättningsvis hålla sig till reglerna, och offrets bror stämde nyligen tv-bolaget CBS.
Nya medier ger skjuts
De mest omtalade mordfallen sammanfaller ofta med medierevolutioner. I The Case of: JonBenét Ramsey hävdar man att fallet fick stor uppmärksamhet julhelgen 1996 till 1997 eftersom amerikanska tv-kanaler nyligen förlängt sin sändningstid och börjat rapportera dygnet runt. De behövde material att fylla sändningarna med, särskilt under den stillsamma helgen.
Kampanjen för frigivningen av de tre dömda tonårskillarna i West Memphis-fallet fick i sin tur skjuts av det då relativt nya nätet. Unga amerikaner berördes av sina generationskamraters öde och startade en webbplats för deras sak.
Adrenalinkick
I en kolumn på time.com liknar Scott Bonn, professor i kriminologi vid Drew university, upplevelsen av true crime vid att åka bergochdalbana. Vi drabbas av en känsla av rädsla som i sin tur utlöser en adrenalinkick. True crime erbjuder på så sätt ett tryggt rum att känna sig otrygg i.
I vissa avseenden påminner vår tid om viktorianernas i det att den är relativt fredlig och stabil. Men viktorianerna omgavs av dödliga sjukdomar som var svåra att skydda sig mot, vilket kan förklara deras starka dragning till förgänglighet i konst och kultur.
Hos oss är död och lidande i hög grad utlokaliserat till Mellanöstern. True crime kan erbjuda umgänge med döden, utan att man hamnar alltför nära ämnet. Vi distanseras från offrets lidande. Hen förvandlas till en fiktiv rollgestalt, som dessutom tenderar att hamna i skymundan av förövaren.
Men att avskriva true crime som enbart simpel, moralbefriad eskapism är heller inte rättvist.
I själva verket är klass och sociala spänningar återkommande teman i true crime. Som Monika Fagerholm konstaterar i en intervju i Ny Tid (21.9.2009) är true crime ”ibland den bästa samtidsskildringen du kan få av det amerikanska samhället”.
I en artikel i BBC:s History Magazine framgår det att rapporteringen om Jack the Rippers mord i Whitechapel också användes för att marknadsföra sociala reformer.
Diskussionen om JonBenét-fallet kretsar inte sällan kring hur familjen Ramseys sociala status påverkade mediebevakningen. Skulle fallet ha nått över nyhetströskeln om det rört sig om en fattig och svart familj?
De tre dömda ungdomarna i West Memphis-fallet var inte bara udda i sina helsvarta kläder. De kom från socioekonomiskt marginaliserade familjer, de var bosatta och uppvuxna i ruffiga ”trailer parks” och omgivna av missbruk och fattigdom. Kritiker menar att de därmed var utmärkta syndabockar som kunde offras för samhällsrons skull. En mördare som går lös i byn utlöser panik, men också misstro mot makthavarna.
Den Oscarsbelönade regissören Jean-Xavier de Lestrades dokumentär The Staircase undersöker hur en bisexuell man uppfattas av en sydstatsjury som antyds vara konservativ. Serial ställer i sin tur frågan om islamofobi påverkade domen mot muslimske Adnan Syed.
Läser man om Jack the Ripper går det inte att undgå att läsa om de grymma omständigheter som hans offer levde under i det fattiga området East End i London. Här blottas det viktorianska samhällets avigsida, klassamhället, i en skoningslös dager. True crime röjer inte bara människans sämsta sidor, utan också samhällets.