Renässans för Mirjam Tuominen i Sverige
Litteratur Den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominen upplever något av en renässans i Sverige 50 år efter sin död. Hennes noveller skall utkomma på Modernista bland idel stora klassiker. De små förlagen Eskaton och Faethon ger ut hennes essäer och r
❞ Hur ska operatören övervaka att bilen står stilla om månadsräkningen blir obetald?
John-Erik Jansén i ledaren på sidan 20
– Alldeles oförklarligt och irrationellt, säger Mirjam Tuominens (1913–1967) dotter Tuva Korsström som förvaltar moderns litterära kvarlåtenskap och under det gångna året gång på gång fått propåer från Sverige om nyutgåvor.
– Men helt i linje med det som brukar hända med Mirjam Tuominen. Hon överraskar alltid.
Korsström är uppvuxen med sin författande mor, hennes demoner samt hennes husgudar Kafka, Hölderlin och Rilke. Samtidigt som intresset pyr i Sverige har Korsström gått in i ett nytt intensivt umgänge med dem alla, eftersom hon skriver på en bok om sina föräldrar – Tuominen var gift med bildkonstläraren Torsten Korsström – och är inne i Tuominens 40-tal då mottagandet av hennes novellistik var mycket entusiastiskt och respektfyllt.
– Sen på 50- och 60-talen hade både kritiker och läsare svårt att följa henne, hon var på något sätt steget före eller bredvid, inte i fas med sin tid. Det är kanske det alldeles tidlösa i hennes sena diktning som intresserar just nu? Och samhällskritiken förstås, resonemanget om ondska och ansvar som förs till exempel i Besk brygd från 1947. Det roliga med det som händer i Sverige nu är att det är ännu en ny generations intellektuella som upptäcker henne.
Litteraturens kostigar
För något år sedan satt författaren Stig Larsson i det svenska kulturprogrammet Babel och utpekade med bestämd röst Mirjam Tuominen som en klassiker som alla borde känna till. Varken programvärden Daniel Sjölin eller medgästerna hade en aning om vem han talade om, och den svenska publiken trodde antagligen också att han hallucinerade. Med några få undantag när. Trots ett präktigt urval i tre volymer utgivet av Söderströms 1990 är Tuominen nog inte ett namn som under de senaste fem decennierna gått att plocka med sig på litteraturens allfarvägar. Men mycket trafik pågår också på dess kostigar.
Den belästa Larsson var Stig utan e, han i kretsen kring tidskriften Kris som från 70- till 90-talet var postmodernismens härold i Sverige. I den kretsen ingick också litteraturvetaren Anders Olsson, som år 2000 gav ut sin bok Läsningar av Intet. Där ägnas Tuominen en inkännande studie – och inskrivs i en internationell kanon av det smala. Olssons essä har sannolikt påverkat Larsson, men också förlaget Eskatons Jacob Andersson och Mårten Björk.
Eskaton har just gett ut essän Besk brygd och prosalyrikboken Tema med variationer från 1952. Förlagets uttalade mission är att fokusera på ”avsides men relevanta texter inom humaniora, samhällsvetenskap och skönlitteratur”, och förlaget har tidigare gett ut bland annat en rad böcker av den italienska estetik- och filosofiprofessorn Giorgio Agamben.
– Tuominens författarskap var präglat av skulden och oron som kom av andra världskriget och i dag rör vi oss in i andra tider av uppbrott och förändring där mycket står på spel. Vi kanske inte kan hitta vår egen tid i hennes skrifter men vi kan finna den där skuldmänniskan som Tuominen frammanar. Nämligen människotypen som låter sig drabbas av världen och lever i solidaritet med den om än helt utan sentimentalitet, förklarar Andersson & Björk per mejl när jag skriver till Eskaton och frågar hur de resonerar kring sin omfattande Tuominenutgivning.
Inspirerande exempel
En annan intressant aspekt med Tuominen är enligt Björk och Andersson hennes envetna och kompromisslösa oanpasslighet. Hon skrev det hon måste:
– Hon är intressant eftersom hon skrev utifrån en position som i dag är generaliserad för många skrivande människor och som tycks oåterkallelig och därmed meningslös att beklaga. Tuominen skrev inte trots utan på grund av sin ensamhet och insåg säkert att författarens tid var förbi. Den seriösa litteraturen saknar i dag legitimitet, den har förlorat sin betydelse i offentligheten och verkar i dag i ett slags katakombtillvaro, bland sökare och andra minoriteter av läsare. I en sådan situation kan Tuominen fungera som ett inspirerande exempel för tänkande och skrivande människor. Hon blottlägger att poesi och filosofi som är sann mot sitt väsen aldrig kan ha någon uppbygglig funktion i vår värld. Den ropar i stället efter kommande andar, och framtida världar.
Förutom de ovannämnda volymerna tänker de ge ut samtliga titlar med prosalyrik och dikter, inklusive Tuominens två sista tidigare opublicerade diktsamlingar, Jesus Kristus Lyra och Ave Maria, som Söderströms till hennes förtvivlan refuserade på 60-talet.
– För oss är det självklart att hen- nes religiösa diktning är en obestridlig och värdefull del av hennes författarskap. Något av det mest intressanta med Tuominen är trots allt att hon i någon mån slutade producera skönlitteratur, att hennes dikter övergår till att bli en form av hymner och att hennes prosa blir en typ av antropologisk och rentav metafysisk spekulation. Redan en diktsamling som I tunga hängen mognar bären har en hymnisk kvalitet och är mera än dikt brukar vara, och inte bara för att hennes diktning är ett tänkande, utan än mer för att den är ett besvärjande av gamla krafter och frammanande av nya.
Att mångfaldiga denna skatt
Litteraturvetaren Daniel Pedersen för sin del redigerar dels novellutgåvan för Modernista, dels utgåvan av Tuominens översättning av Rilkes brev för det lilla förlaget Faethon, där hon kommer att göra sällskap med den franska filosofen Sarah Kofman och Racine. Han minns inte hur han för första gången hörde talas om Tuominen, men har vänner som var en del av den finlandssven-
ska litterära scenen i slutat av 50-talet och som livligt uppmuntrat hans Tuominen-läsning:
– Jag började och fann en ganska unik och sökande röst i hennes författarskap. Rent professionellt, som litteraturforskare fick mina ambitioner att ägna mig åt henne inget stöd, och därför blev jag extra glad när jag fick möjligheten att understödja Modernistas utgåva av novellerna.
På frågan om Tuominens relevans, och vem hon kan rikta sig till i dag svarar han:
– Varför är litteratur någonsin re- levant? God litteratur är väl sådan som följer oss genom livet och konsekvent talar till oss med olika röster. Det gör Tuominen. Min läsning av henne i dag skiljer sig från den tio år tillbaka i tiden. Det finns en mystisk sida hos henne som jag tycker mycket om. Jag tror att hon riktar sig till varje läsare som söker en främmande hemmahörighet: hennes texter kan samtidigt stöta en ifrån sig och aldrig lämna en.
Och varför Rilke-breven, som av vissa avfärdats som mera Tuominen än Rilke?
– Ingen annan har valt fritt ut brevväxlingen och översatt den på samma sätt som hon. Urvalet säger någonting både om Rilke och Tuominen, det är en indirekt dialog mellan de två, och så snart en viktig författare tolkar en annan blir det intressant – även om man ser att man kunnat välja annorlunda i översättningsarbetet. Det blir med andra ord en spegling av båda författarskapen i ett. Hennes sätt att översätta Rilke är också speciellt, och den ton som hon väljer passar fint till Rilke. Jag tror inte att någon annan gjort något liknande i dag. Hennes emellanåt – för oss! – ålderdomliga svenska erbjuder den perfekta distansen till Rilke: man läser uppmärksamt och upplever i läsningen avståndet i den tid som Rilke skrev och vår egen. Boken är i dag nästan helt omöjlig att få tag på. Att mångfaldiga denna skatt utan att minska dess värde: är inte detta en vinst för oss alla?
”Eländiga, avskyvärda värld ...”
Det här är inte den sortens rättighetsaffärer som det ligger några pengar i, säger Tuva Korsström och skrattar åt blotta tanken. Det är inte heller så att de svenska kultursidorna precis exploderat av Tuominenhajp ännu. Men om någon skulle göra ett stiglarsson-utspel i svensk tv nu är chansen större att någon skulle humma igenkännande. På sajten Litteraturtoppen, som sedan oktober 2016 säger sig erbjuda en lista på ”Sveriges bästa böcker”, finns både Besk brygd och Tema med variationer med, i sällskap av bland andra Lars Norén, Hans Fallada, Peter Weiss, Lina Wolff och Linda Boström Knausgård.
Och den mycket respekterade bloggaren bernur (Björn Kohlström) ägnar de båda Tuominen-utgåvorna var sitt omsorgsfulla inlägg. Om den förras borrande och svidande offerbödel-analys skriver han:
”Eländiga, avskyvärda värld, alltså, men Tuominens beska skrivande är ändå hoppfullt, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en fruktbar väg att gå, den underförstådda väg som pekas ut här. Att vi kan ta klivet tillbaka från bödelns värld in i godheten igen. Det är där vår överlevnad finns.” Vi återkommer med recension av bägge böckerna senare i vinter.