”Varför dog min dotter?”

Det är en trygghet i vardagen att känna att om något händer så får jag behandling. Det är också därför som larmen från sjukvården går på djupet och spär på den allmänna oro som finns när världen blir mer kaotisk.

Varför dog min dotter? Frågan ställdes av pappan till en sju månader gammal flicka som avled två timmar efter att hon skickades hem från akuten i december. I dag är det många svenskar som undrar vart sjuk- och hälsovården är på väg. Håller den också på att dö? Den golfbollsstora knöl flickan hade på halsen ville inte sluta att växa men trots det skickades hon hem från Karolinska sjukhuset i Stockholm. När pappan protesterade fick han svaret att ”sjukhuset inte är ett hotell”, enligt SVT.

Dödsfall och felvård sker hela tiden på våra sjukhus, det går inte att bota alla människor, men bara känslan är fruktansvärd att flickan kanske hade kunnat räddas om läkarna inte hade varit så stressade och sjukhuset inte led av både personal- och platsbrist.

Mönstret är bekant. Varje år dör människor av den kroniska platsbristen som i slutändan är ett problem för politikerna och landstingen som konstant har skurit ner på vårdplatserna. Sverige har enligt statistik från OECD lägst antal platser i Europa räknat per capita. På vissa håll i landet har antalet platser halverats sedan mil- lennieskiftet.

Förra månaden gick också Karolinska upp i ”stabsläge” när väntetiderna på akuten slog över 40 timmar. En vän som jobbar på sjukhuset skrev denna hjärtskärande uppdatering på Facebook:

”Jag vill härmed uppmana alla mina vänner och deras eventuellt sjuka anhöriga att inte uppsöka Huddingeakuten, och i viss mån de andra Stockholmssjukhusen, den närmaste tiden eftersom jag inte skulle lita på att de får den vård som de behöver. Jag skäms över att arbeta på Karolinska just nu. Det är vedervärdigt.”

●●På många sjukhus får patienter ligga flera dygn i korridorer i väntan på att slussas vidare ut på avdelningarna. Det gör att proppar byggs upp och väntetiderna förlängs, samtidigt som arbetsbördan på personalen blir enorm. Kunniga människor inom sjukvården flyr yrket, vilket i sin tur skapar än mer personalbrist och i värsta fall felaktiga behandlingar.

Vården och rätten till vård har blivit en klassfråga. De med utbildning och pengar som känner till sina rättigheter vet också att klaga, tjata och kräva vård, medan de allra svagaste ibland far illa. De som kanske inte orkar eller kan språket blir överkörda när sjukhuskorridorerna ligger packade och stafettläkare inne på andra passet stressar förbi och ger standardsvaret – kom tillbaka om läget förvärras!

Samtidigt ökar antalet multiresistenta bakterier och så kallad sjukhussjuka. Det gör att sjukhus är bland de farligaste platserna att vistas på.

●●Trots detta är jag som svensk privilegierad att ha tillgång till i stort sett gratis och högkvalitativ sjukvård. Det är en trygghet i vardagen att känna att om något händer så kommer jag att få behandling. Det är också därför som larmen från sjukvården går på djupet och spär på den allmänna oro som finns hos många människor just nu när världen blir allt mer kaotisk. Vi behöver veta att de tunga samhällsinstitutionerna fungerar, att man kan lita på myndigheter, eller på läkaren när denne säger att jag kommer bli frisk.

Och absolut inte bli utsparkad från akuten med orden ”det här är inget hotell”.