Marina Maatela-Indrenius-Zalewski är ett av Finlands jubelbarn
Finland 100 Det kom ett samtal till redaktionen. Det var en person som undrade om Hufvudstadsbladet tänker följa upp en artikel från år 1967. Det var då en smått spännande men framför allt fin historia rullades fram.
När Finland firade femtio år som självständig nation uppmanades läsarna att visa upp rikets nya medborgare: bebisarna! HBL kom att kalla dem för jubelbarn.
”Vi tänker intestarta någon babybildstävling nu, men under veckan fram till trettondag tar Dagboken emot bilder av jubelårets barn: sedan ska vi publicera några utvalda.”
Så löd uppropet den 31 december 1967. Drygt en vecka senare skriver den dåvarande Familjekalenderns redaktör Birgitta Jernvall att redaktionen är insnöad i babybilder men att man valt ut tio porträtt. Det är då HBL kommer med sitt löfte:
”Och så börjar vi presentationen av tio jubelbarn som får fira sin 50-årsdag med bild på Familjekalendern när Finland fyller 100”
I dag, femtio år senare, då löftet fallit i glömska, börjar detektivarbetet. Vad har det blivit av de här tio bebisarna? Informationen är knapphändig då de flesta bebisar bara är nämnda med förnamn. Vem är Yael, Claus, Michaela, Jan Peter, Patricia, John, Raul Christian och den ”anonyma ynglingen”?
Det vi vet är att baby Marina heter Maatela-Indrenius-Zalewski i efternamn. Av henne blev det en psykolog och psykoterapeut.
– Det här urklippet var viktigt för min mamma, hon dog för en liten tid sedan.
Mamman vårdade ömt urklippet ur HBL och klistrade in det i en babybok.
– Urklippet har inte fallit i glömska, för mamma har alltid påmint mig. ”Sen när du fyller femtio...”.
Bilden på baby Marina togs av en familjebekant, fotografen Kaius Hedenström som jobbat både på Pressfoto och på Lehtikuva.
Maatela-Indrenius-Zalewski växte upp främst i Helsingfors, men delvis också i Rovaniemi. Sedan blev det Åbo Akademi och i dag är hon specialiserad på arbetshälsa. Hemmet finns i Esbo där hon bor med man och två barn. Hon fyller femtio den 13 februari.
Hemlighetsfulla jubelbarn
Efter en del ansträngningar lyckas vi spåra en annan av bebisarna. Christer Hermann Barck svarar i telefon från Ukraina. I dag har han företag inom polyuretan- och metallindustrin i Finland, Estland och Lettland. Och nu hoppas han på Vitryssland och Ukraina.
Han beskriver sig själv som en äventyrlig och internationellt sinnad person. Förutom de två inhemska talar han också tyska, spanska, engelska, franska och ryska hjälpligt.
– Jag har bott, studerat och arbetat utomlands en stor del av mitt liv. Jag ville snabbt ut i världen som ung och inte fastna i långa akademiska studier i mitt hemland.
En del kanske har träffat på Barck då han varit språk- och slöjdlärare både på Arbis och i skolor i huvudstadsregionen.
Det var kusinen Lars Barck som för femtio år sedan skickade in bilden. Babybilden är inte Christer Hermann Barcks enda framträdande i HBL.
– Jag skickade in en teckning efter att vi sett en pjäs på Svenska Teatern, minns han.
Pappan och litteraturprofessorn Per Olov Barck blev på sin tid anställd på HBL av självaste Amos Anderson. Barck senior var kulturredaktör åren 1935–1939 och 1944–1949.
Christer Hermann Barck har en hälsning till den nya generationen finländare:
– Lär er språk och åk ut i världen för att återvända tusen erfarenheter rikare. Och inte bara engelska och den anglosaxiska kulturen. Lär er att älska på spanska, göra affärer på kinesiska, sjunga på franska och läsa Goethe på tyska!
I dag har han två halvmexikanska döttrar varav den ena är bilmekaniker i Finland och den andra stu-