Pornofoni på operan?
Recension Stalin hatade operan Lady Macbeth från Mtsensk men uppsättningen i Helsingfors tilltalar recensenten.
En amerikansk kritiker myntade uttrycket på tal om den sexuella anspelningen i Dmitrij Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk. Här Svetlana Sozdateleva, operans Katerina, och Alexej Kosarev som älskaren Sergej.
Stalin avskydde operan trots att den inte innehåller politiskt ömtåligt stoff.
OPERA
●●Lady Macbeth från Mtsensk
Dmitrij Sjostakovitj: Lady Macbeth från Mtsensk. Regi Ole Anders Tandberg, dir. Oleg Caetani, scenografi Erlend Birkeland, kostym Maria Geber och ljus Elle Ruge. I rollerna Svetlana Sozdateleva, Alexej Kosarev, Alexander Teliga, Mika Pohjonen, Heikki Aalto, Esa Ruuttunen och Niina Keitel. Operan 27.1.2017.
Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk smeker inte alltid öronen men ruskar hela tiden om publiken. Det gör även regin som går en fantasifull balansgång mellan tragik, komik och grotesk satir. Och så hör ju operans tillkomsthistoria till de mest intressanta under hela det gångna seklet.
Genast efter uruppförandet 1934 hade operan stor framgång i hemlandet och även utanför landets gränser, i bland annat Stockholm och New York. Två år senare såg Stalin operan och då kom den ökända kritiken i Pravda som en blixt från en klar himmel, troligen skriven av den store ledaren själv: Kaos i stället för musik.
Sjostakovitj körde således in på kollisionskurs med politiken och hans lovande bana som 1900-talets kanske största operatonsättare sköts i sank. Planer på ytterligare operor om kvinnoöden avbröts och han fick lov att rehabilitera sig på förödmjukande vis med femte symfonin, ”en sovjetkonstnärs kreativa svar på en berättigad kritik”.
Stalin kunde inte fatta varför Sjostakovitj inte ville skriva ett verk som prisar den socialistiska realismen. Argumenteringen i artikeln imponerade knappast på Sjostakovitj. Enstaka kritiska röster hade hörts också på annat håll. Men Stalin kom med illa dolda hot om förvisning och det sägs att Sjostakovitj i flera års tid var livrädd för att hemliga polisen skulle komma och knacka på dörren.
Inget ömtåligt stoff
Det löjliga är att det egentligen inte finns något politisk ömtåligt stoff i operan. Nikolaj Leskovs roman handlar om en otillfredsställd köpmannahustru Katerina som faller för den snygge drängen Sergej. Då styvfadern tafsar på henne, förgiftar hon honom och tillsammans med älskaren Sergej dödar hon sin äkta man. Katerina och Sergej gifter sig men åker fast för mordet och deporteras till ett fångläger. På vägen dit flörtar Sergej med en annan fånge och Katerina dränker sig själv och sin rival.
Berättelsen om mörderskan Katerina är dyster och kuslig. Därför heter operan Lady Macbeth från Mtsensk. Jämförd med romanen mjukade Sjostakovitj upp huvudpersonen Katerina och visade förståelse för hennes fruktansvärda leda och kvinnans predikament i samhället. Efter Stalins död skrev han om operan under namnet Katerina Ismajlova, som har spännande ny musik men också urvattnats en aning. Operan ger nu uttryckligen ursprungsversionen.
Nordic noir
Ole Anders Tandbergs uppsättning av Lady Macbeth från Mtsensk är gjord för Norska nationaloperan och Deutsche Oper, där den gavs för två år sedan. Handlingen har flyttats från ett gods på den ryska landsbygden till en fiskfabrik på en norsk ö. Det är något av nordic noir över det starka greppet som pendlar olustigt mellan grymhet och komedi. Och så luktar det fisk.
Familjen Ismajlova odlar torskbumlingar som hela ensemblen går och bär på. Fiskarna får olika symbolvärden ofta med erotiska anspelningar. Det är något slemmigt över både fisk och sex. Och à propos sex, varje gång någon dör eller inleder ett samlag, spelar Sjostakovitj brassmusik. Regin har hittat på att klä ut bleckblåsarna i kvinnokläder och föra upp dem på scenen. Med denna brutalkomik illustreras den freudianska kopplingen mellan sex och död.
Genialt
Hur fel hade Stalin egentligen i sin kritik av musiken? Han talade om anskrämliga harmonier, korta melodistumpar avbrutna av brak, gnissel och skränande. Det är bara det att de egenskaper som han kritiserar är en del av Sjostakovitj genialitet. Musiken rör sig mellan det seriösa och det satiriska. Den grymma verkligheten livas ibland upp av briljanta sköna musikaliska idéer som snabbt slår över i det groteska.
Tandbergs snärtiga personregi är gripande och ofta direkt handgriplig. Den härligt agerande operakören använder han även på effektfullaste sätt men så att tragedin på inget blir sätt lidande av den ofta nästan raljerande komiken, som till exempel polismännen då de står och stryker sina byxor med stickkontakten i kalsongerna. Genialisk på sitt sätt är även den kala, blekt belysta scenografin som steg för steg skalas av.
Huvudsolisterna är desamma som vid nypremiären i Oslo i fjol. Svetlana Sozdateleva är en gripande Katerina vars leda i denna manschauvinisternas värld blir outhärdlig. Hon sjunger utomordentligt sensuellt men med en litet gäll ton i höjden. Hennes älskare Alexej Kosarev är ett verkligt fynd med rätt utseende och skönt klingande tenor. Den obehaglige svärfadern Boris som egentligen ville överta sin sons roll i Katerinas säng sjungs mustigt av Alexander Teliga. Förutom med ruskiga drag beskriver Sjostakovitj honom också i tongångar som påminner om baron Ochs i Rosenkavaljeren.
Av våra egna solister kan vi nämna Mika Pohjonen som spelade fint den mjäkige äkta mannen, Heikki Aalto, den ståtligt sjungande poliskommissarien, Koit Soasepps på kornet tecknade snuskpräst och Nina Keitel som iskalla Sonjetka.
Orkestern ger en sprakande fin prestation under Oleg Caetanis slagkraftiga ledning. Han brassar på då det krävs samtidigt som detaljerna i det fragmentariska men underbara partituret hela tiden är på plats. Med beaktande av att musiken inte precis är full av inställsamma musikaliska örhängen gav premiärpubliken den starka musikteatern ett gott mottagande.