Nu är Ryssland och Turkiet gudfäder i fredssträvandena kring Syrien – efter att ryssarna verkar ha tryggat sina egna militärbaser vid Medelhavet. Efter långvariga insatser av USA:s förre utrikesminister John Kerry ser USA ut att vara ute ur spelet.
Barack Obama var idealsvärsonen i Europa – men han bäddade för ett usa som gled ur sin utrikespolitiska roll.
År 2009 ville USA:s dåvarande president Barack Obama börja en ny Mellanösternpolitik på samma sätt som generationer av finländare i kvällslampans sken har valt att inleda brädspelet Afrikas stjärna – i Kairo.
Obamas tal vid Kairouniversitetet skulle bli en ”ny början” mellan den muslimska världen och USA.
Årtiondet hade dittills varit en katastrof, färgat av terrorattackerna mot USA 2001 och av USA:s massiva hämnd i Afghanistan och senare i Irak under föregångaren George W. Bush.
Obamas symboliska öppning mot orientalisk kultur, bildning och historia hölls ändå inte i Kairos över tusen år gamla al-Azharuniversitet utan i en västorienterad, sekulär högskola grundad på 1900-talet.
Talet tillfredsställde många av oss som då såg dialogen mellan ett moderat islam och västvärlden som vägen framåt. Men det var då det.
Åtta år senare har president Obama tjänat färdigt som president och lämnat Washington i en olivgrön helikopter. Mellanöstern är däremot fortfarande i kaos.
Historien tog vägen in i demokratiförsöken kring den ”arabiska våren” och å andra sidan i en webbdriven islamism som har mynnat ut i IS-rörelsens brutala och blinda terror – inte i någon fridsam civilisationsdialog.
Nu, 2017, är arbetet på att lösa den värsta av de katastrofer som följde, kriget i Syrien, det mest akuta.
Enbart den gångna veckan hölls en internationell konferens i Helsingfors kring humanitär Syrienhjälp som kräver miljarder. I Kazakstans huvudstad Astana förhandlades än en gång om hur den syriska vapenvilan ska kunna hålla med ett dussin olika småarméer involverade.
Nu är Ryssland och Turkiet gudfäder i fredssträvandena kring Syrien – efter att ryssarna verkar ha tryggat sina egna militärbaser vid Medelhavet. Efter långvariga insatser av USA:s förre utrikesminister John Kerry ser USA ut att vara ute ur spelet.
Barack Obama kom ur europeisk synvinkel att framstå som ett slags väluppfostrad idealsvärson i USA – i synnerhet när man nu kan jämföra honom med den politiska showbrottaren och klumpedunsen Donald Trump.
Men Barack Obamas spår kring världens kriser förblev blekt och otydligt. Medan vi redan sitter med pekfingren vid öronen för vad Trump kan åstadkomma – allt från diplomatiska katastrofer till total likgiltighet – kännetecknas Obamas tid av obeslutsamhet och försiktighet.
Vi säger naturligtvis så också för att vi i Europa har vant oss vid att USA alltid ska vara nödnumret att ringa till när regionala konflikter kört ihop sig.
Barack Obama utlovade också en utrikespolitik där Mellanöstern inte längre skulle vara så centralt för Amerika. Obama skulle ta hem USA:s trupper från Irak och var tveksam till att någonsin igen ge sig in i regionen med liknande kampanjer.
Trots det fortsatte Obamas USA att hotfullt säga att Syriens president Bashar al-Assad och hans klan ”måste bort” – en attityd som USA många gånger med stor självklarhet har drivit bland smårepublikerna i Latinamerika.
Assad skulle akta sig för att gå över en gräns, sade Obama: att ta till kemiska vapen mot landets oppositionella. Men när så sedan skedde, tre dokumenterade gånger enbart 2013, bland annat i det folktäta Ghouta-området utanför Damaskus, agerade USA inte.
Obama hade redan fått senatens godkännande för att ingripa, men tvekade. Ingen vet var ett USA-lett ingripande i Syrien hade slutat, men bedömare säger att det knappast hade kunnat sluta värre än i dag när 13 miljoner syrier behöver humanitär hjälp eller asyl utomlands.
Hösten efter sitt Kairotal 2009, fick Barack Obama som en av de mest omstridda pristagarna någonsin Nobels fredspris – möjligen som ett slags handpeng på vad man hoppades att han skulle åstadkomma.
Det mest konkreta som antecknas i Obamas cv blir avtalet med Iran som bromsade upp landets kärnvapenprogram – men som samtidigt är ett tyst erkännande av den regionala stormakt som finansierar mycket av oron i regionen.
Det illustrerar hur svårt det är att tvinga fram fred – ibland med återhållsamhet, ibland med det rätt avvägda måttet av militär makt och militärt våld.
I utvecklingen i USA – under både Obama och Trump – glider USA ur sin roll. I Europa behöver vi bli både mer engagerade och mer effektiva i att vara med och montera ner konflikter och att skapa fred – även om uttrycket inte riktigt är på modet.