Rallydebuten: 170 kilometer i timmen på isiga småvägar
Bilsport Högresta barrträd och vita snödrivor. Mycket mera än det hinner HBL:s utsände inte lägga märke till som ”kartläsare” under FM-seriens mediedag i Loppis.
Rutinerade Hannu Lamminen, den riktiga kartläsaren vars plats undertecknad får äran att låna, sätter på mig en hjälm stor som en basketboll. Hjälmen sitter väldigt spänt, liksom det som rallyfolket kallar ”hanssi”, vilket betyder Head and Neck Support – ett smart system runt nacken som i kombination med bilbältet gör att du sitter som fastklämd i ett skruvstäd. Idén där är att huvudet i en eventuell kollision eller utkörning inte ska komma åt att slå åt något håll.
Utgångsläget: Jag är en ytterst vanlig bilist med inga som helst erfarenheter av att sitta i en rallybil. Det närmaste är väl när en polare i höstas demonstrerade vad hans Porsche Carrera går för. Inget bort från den, men det är en viss skillnad mellan att accelerera på Borgå motorväg och att göra detsamma på en lika isig, smal som kurvig väg i skogarna någonstans mellan Tavastehus, Högfors och Riihimäki.
För det är just här vi befinner oss, i rallyoasen Saukkolan EK i Loppis. Årets FM-serie i rally kör i gång i slutet av januari och medier har bjudits in för att bekanta sig med serien och bilarna. Ett åk eller två med någon av kuskarna Esa Ruotsalainen och Juha Salo står också på agendan. Då bär det av! Hannu Lamminen ska under den kommande säsongen vara kartläsare åt fjolårets FM-silvermedaljör Esa Ruotsalainen som kör i FM4-klassen. En kartläsares viktigaste uppgifter är att läsa noter, det vill säga att med hjälp av kodspråk berätta åt kusken hur vägen ter sig ett par kurvor framåt. Den här gången får Ruotsalainen klara sig utan instruktioner.
– Allt ok, frågar Lamminen där jag sitter fastsurrad i den trånga sitsen bredvid Ruotsalainen.
Efter att med viss möda lyckats rätta till byxskrevet ger jag klartecken: ”Ok”. Mobiltelefonen, som jag hade tänkt filma åkturen med, sitter däremot fast i jeansen: inte en chans att komma åt den längre. Med facit på hand var det egalt.
För något fotande eller filmande skulle det icke ha blivit något av. Ruotsalainens bil brummar till rejält och sticker i väg som den berömda kanonkulan.
Känslan är surrealistisk, euforisk, absurd. Håller fötterna stadigt mot fotstödet, trycker kroppen om möjligt ännu hårdare mot sätet och försöker att se till att tungan hålls stabilt inne i munnen. Sätt den inte mellan tänderna, Jesper!
Visst har man ju sett rally på tv en och annan gång. Än åks det i Jyväskylä, än i Monaco, än i Sahara. Ibland har de till och med en kamera inne i bilen för att tittarna ska förstå hur hårt det går.
Trots det var jag fullständigt oförberedd på vad som komma skulle.
Galen åktur
I ett huj är bilen upp i 120 kilometer i timmen. Och då snackar vi om en smal och kurvig sandväg. Ja, eller alltså en sandväg som råkar vara isig och snöig. Träden bara svischar förbi. Ibland tycker jag mig se en stor stenbumling alldeles fast i vägen, men Ruotsalainen är inte den som bryr sig om stenar eller granar eller snödrivor. Det är fullt ös som gäller. Hela tiden. I kurvorna kan vi stundvis vara nere i kanske 50 kilometer i timmen men när kröken är avklarad är det gasen i bottnen som gäller. På en raka kommer vi upp i 170 eller 180 kilometer i timmen – försöker se vad mätaren visar och samtidigt hålla koll på vägen. Inte det lättaste.
Inser att jag är fullständigt i chaufförens våld. Fastspänd som jag är kan jag inte göra något annat än hoppas att den gode Ruotsalainen vet vad han gör. Det gör han. Detta trots att han bara ger mera gas när man själv för länge sedan hade tryckt ner bromspedalen. Hans högra hand går i ett: växlar upp, växlar ner. Antar att vänster hand är den som närmast ansvarar för styrandet av bilen som i Ruotsalainens fall är en Honda Civic.
Måste dock understryka, för säkerhets skull, att det inte är en alldeles vanlig Honda vi kör med. 230 hästkrafter har vrålåket som visavi mysfaktorer är så avskalad som en bil kan vara: ingen bänkvärme, ingen radio, inga baksäten, inga stereoanläggningar, inga hängande Wunderbaum-träd. Nej, det här är en utpräglad rallybil. Ett verktyg. Ett vapen.
Ett varv runt banan räcker ungefär 85–90 sekunder. Under den tiden hinner man tänka många tankar. Inser att rallykuskarna måste vara i toppenskick, både fysiskt och mentalt. Dessutom måste de vara utrustade med en hel drös av skick-
lighet, talang, mod och respekt inför sitt verktyg, bilen. Rädd kan man inte vara.
Vi kommer till målgången, farten är fortfarande hög. Nästan lika snabbt som vi accelererade stannar Ruotsalainen sin bil. Trots att det är snö på marken lyder hans röda japanska trotjänare honom likt en väluppfostrad hund.
Jag tackar för åkturen som överträffade alla förväntningar. Hur körde du nu jämfört med i en tävlingssituation, undrar jag?
– Nja, i en tävling skulle jag nog köra lite hårdare. Dessutom är jag inte så van med banan, säger en leende Ruotsalainen som gör sig klar för nästa debuterande kartläsare.
När jag kravlar mig ut ur bilen som en överkokt spagetti undrar jag i mitt stilla sinne hur det kan vara möjligt att köra ännu hårdare i Saukkolan EK.