Ludditer och fallna nördar
● Nördarna äger. Den briljanta entreprenören, datavetaren och essäisten Paul Graham hyllade 2004 kärleksfullt nördar i sin klassiska essäsamling “Hackers & Painters”. Där målade han fram en bild av nördar, som är smarta och initiativrika kreatörer. Sådana som dessutom ofta förhåller sig till mossig auktoritet med nyttig skepsis. Goda idealister och modiga förnyare.
● Grahams idealisering var inte utan belägg. Vår tids mest framgångsrika individer är nördar, men drygt 12 år efter essän skrevs har många av dem gått vilse. Numera verkar nördarnas främsta målsättning ofta vara att bli en del av den ena procenten av den ena procenten, det vill säga den minimala groteskt rika globala supereliten. Att stora delar av samhället riskerar falla ihop medan nördarna samlar sina rikedomar, är synd, men ointressant.
● Men när nördarna sviker kan vi sätta vårt hopp till en annan grupp: den kulturella eliten. Ni vet. Den intellektuella klassen som konstant processar allt och försöker göra världen mer begriplig. De som visionerar och ger oss riktning. Men också den kategorin verkar vara på villovägar. Många i den gruppen riskerar bli vår tids ludditer.
● De ursprungliga ludditerna var missnöjda arbetare i England i början av 1800-talet. De saboterade och förstörde maskiner, främst mekaniska vävstolar, som hotade deras jobb. Lord Byron var en berömd försvarare av dem (ett intressant sidospår är att matematikern Ada Lovelace, Byrons dotter, uppfann programmeringen). I engelskan har termen luddit sedan dess syftat på en person som opponerar sig mot ökad industrialisering och ny teknologi.
● Att en tänkande individ blir luddit är inte konstigt när man följer med det som händer i världen. Den här förändringen kan ju inte vara bra. Hela grunden för vår identitet håller på att vittra sönder. Gamla auktoriteter existerar inte längre. Kulturelitens livselixir fanns i det gemensamma offentliga rummet. Det har praktiskt taget försvunnit. Problemet är att de flesta ludditer bidrar till samhällsdebatten enbart med hetta. Hetta är dessvärre inte den sortens energi som situationen kräver.
● Min uppmaning är: Ge inte upp, bli inte luddit. Alla med tankeförmåga behövs. De så kallade eliterna, både de nya och de gamla, oberoende om det handlar om nördar, potentiella ludditer, eller de ekonomiska eller politiska eliterna. Men att komma vidare kräver energi. Det betyder uppoffringar och ärlighet. Framför allt så att de som inte hör hemma bland någon av eliterna också mår bra och känner sig trygga. Annars är risken är att också de blir ludditer.