Orten där hockey är sista halmstrået
Recension Fredrik Backmans nya roman är en berättelse om hur de onda och empatilösa vinnarna tappar greppet, medan de sympatiska förlorarna på nytt får tag i sina liv. Och sådana historier älskar ju så många av oss, oberoende av hur lite vi skulle tro på
Björnstad Pirat 2016
Frasen “hockey är bara ett spel” används i Fredrik Backmans fiktiva småstad Björnstad enbart i ironiskt syfte. För alla vet att det spelet betyder precis allt för en liten ort som kämpar för sin överlevnad, en nedläggningsdrabbad bygd där det inte finns mycket annat att glädja sig åt än att juniorlaget nått ända fram till final mot en av de stora klubbarna.
För att känna sig hemma på orten måste man på sätt eller annat brinna för hockey, men en av dem som inte passar in i systemen är sportchefen och tidigare proffsspelaren Peters hustru Mira. ”Man kan inte bo i den här stan, Maya”, säger hon till sin dotter efter några glas vin, ”man kan bara överleva den.”
Till saken hör att också mobbning inom ishockeykretsarna tycks vara legaliserad, eftersom utgångspunkten är att kamp för existensen måste vara en del av vardagen: för att vinna måste man slåss, och ingenting annat än segern och klubben får betyda någonting. ”Vi är dåliga förlorare, goda förlorare förlorar ofta”, påpekar demoncoachen David, och de unga killarna älskar honom.
Ibland kan Björnstads hockeyfilosofi anta direkt fascistiska drag, och det strikt hierarkiska omklädningsrummet bli en diktatorisk machomiljö, men i de sprickor som ändå uppstår sticker emellanåt också något varmt och mänskligt upp huvudet. Och när spelarna kämpat tillsammans på isen i tillräckligt många år kan mobbningen ersättas av en råbarkad, maskulin vänskap.
Inga sofistikerade nyanser
Backman lägger fram sitt material i snabba ryck, med en dramaturgi som inledningsvis känns splittrad, samtidigt som berättartekniken belastas av ett otyglat bruk av metaforer, upprepningar och påklistrade retoriska figurer.
Han hör av allt att döma inte till den typ av författare som håller i sin text tills den på alla sätt fått mogna och växa till sig, någonting som också tempot i utgivningen tyder på. Det här är femte boken sedan debuten 2012, och då handlar det inte om några miniromaner – också Björnstad klockar in på 500 sidor, delvis just för att han inte verkar ha tagit sig tid att göra förtätningar och strykningar. Men kan man se bortom ytans kantigheter är det ändå möjligt att hitta kvaliteter som leder till att man fastnar i hans berättelse.
Speciellt fascinerande är hans förmåga att skildra människors attityder och relationer genom att samköra dem med ishockeyns och idrottsklubbens mönster. Han skildrar ett helt samhälle med individer i olika positioner och roller, så att hockeylaget samtidigt blir ett avspeglande mikrosamfund, och skapar så en levande, organisk kollektivroman med många nivåer av vilka klassaspekten hör till de viktigare.
Till de mer omtumlande ögonblicken hör onekligen sekvenserna då juniorlagets coach stiger fram och
sätter gapiga överklassföräldrar på plats (”han” syftar på den invandrade ishallsstäderskans son): ”Ska du stå här och säga att din son har förtjänat det här mer än han? Ska du säga att ni har haft samma väg hit? Ska du stå här och berätta att din familj har kämpat hårdare än han har gjort?”
De totala känslosvallens estetik
För det här är bland mycket annat också en berättelse om hur de onda och empatilösa vinnarna tappar greppet, medan de sympatiska förlorarna på nytt får tag i sina liv. Och sådana historier älskar ju så många av oss, oberoende av hur lite vi skulle tro på dem.
Det må vara storvulet sentimentalt ibland, men på ett så medryckande sätt att jag – som också i hela mitt liv starkt engagerat mig i fotboll och en massa andra sporter – emellanåt stryker en tår ur ögonvrån. Känslosamhet är åtminstone alltid bättre än cynism, och liksom Björnstadlaget på isen litar också Backman själv mer till de totala känslosvallens estetik än till teknik.
Och det är inte alltför långsökt att se Max Lundgrens klassiska fotbollssvit om Åshöjdens bollklubb som en viktig inspirationskälla – också om det då handlade om renodlade ungdomsböcker, medan Backmans text inkluderar en hel del barnförbjudna sekvenser. Framför allt den våldtäkt, som efterhand äter sig allt djupare in i hela samhället.
Våldtäktsmannen är nämligen juniorhockeystjärna, medan flickans mamma är jurist och pappa sportchef i klubben. Konflikten eskalerar snabbt, och i det skedet framkommer med slutlig klarhet vem som är vem i Björnstad. Samtidigt som berättelsen blir så engagerande, min upprördhet så stor, att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken innan dimmorna skingrats.
Backman vet vilka trådar han ska rycka i för att riva upp känslor i läsaren. Efter 100 sidor var jag beredd att dumpa hela det här projektet, efter 500 väntar jag redan på den utlovade fortsättningsdelen.