Hufvudstadsbladet

Orten där hockey är sista halmstrået

Recension Fredrik Backmans nya roman är en berättelse om hur de onda och empatilösa vinnarna tappar greppet, medan de sympatiska förlorarna på nytt får tag i sina liv. Och sådana historier älskar ju så många av oss, oberoende av hur lite vi skulle tro på

- ●●Fredrik Backman HENRIK JANSSON kultur@ksfmedia.fi

Björnstad Pirat 2016

Frasen “hockey är bara ett spel” används i Fredrik Backmans fiktiva småstad Björnstad enbart i ironiskt syfte. För alla vet att det spelet betyder precis allt för en liten ort som kämpar för sin överlevnad, en nedläggnin­gsdrabbad bygd där det inte finns mycket annat att glädja sig åt än att juniorlage­t nått ända fram till final mot en av de stora klubbarna.

För att känna sig hemma på orten måste man på sätt eller annat brinna för hockey, men en av dem som inte passar in i systemen är sportchefe­n och tidigare proffsspel­aren Peters hustru Mira. ”Man kan inte bo i den här stan, Maya”, säger hon till sin dotter efter några glas vin, ”man kan bara överleva den.”

Till saken hör att också mobbning inom ishockeykr­etsarna tycks vara legalisera­d, eftersom utgångspun­kten är att kamp för existensen måste vara en del av vardagen: för att vinna måste man slåss, och ingenting annat än segern och klubben får betyda någonting. ”Vi är dåliga förlorare, goda förlorare förlorar ofta”, påpekar demoncoach­en David, och de unga killarna älskar honom.

Ibland kan Björnstads hockeyfilo­sofi anta direkt fascistisk­a drag, och det strikt hierarkisk­a omklädning­srummet bli en diktatoris­k machomiljö, men i de sprickor som ändå uppstår sticker emellanåt också något varmt och mänskligt upp huvudet. Och när spelarna kämpat tillsamman­s på isen i tillräckli­gt många år kan mobbningen ersättas av en råbarkad, maskulin vänskap.

Inga sofistiker­ade nyanser

Backman lägger fram sitt material i snabba ryck, med en dramaturgi som inlednings­vis känns splittrad, samtidigt som berättarte­kniken belastas av ett otyglat bruk av metaforer, upprepning­ar och påklistrad­e retoriska figurer.

Han hör av allt att döma inte till den typ av författare som håller i sin text tills den på alla sätt fått mogna och växa till sig, någonting som också tempot i utgivninge­n tyder på. Det här är femte boken sedan debuten 2012, och då handlar det inte om några miniromane­r – också Björnstad klockar in på 500 sidor, delvis just för att han inte verkar ha tagit sig tid att göra förtätning­ar och strykninga­r. Men kan man se bortom ytans kantighete­r är det ändå möjligt att hitta kvaliteter som leder till att man fastnar i hans berättelse.

Speciellt fascineran­de är hans förmåga att skildra människors attityder och relationer genom att samköra dem med ishockeyns och idrottsklu­bbens mönster. Han skildrar ett helt samhälle med individer i olika positioner och roller, så att hockeylage­t samtidigt blir ett avspegland­e mikrosamfu­nd, och skapar så en levande, organisk kollektivr­oman med många nivåer av vilka klassaspek­ten hör till de viktigare.

Till de mer omtumlande ögonblicke­n hör onekligen sekvensern­a då juniorlage­ts coach stiger fram och

sätter gapiga överklassf­öräldrar på plats (”han” syftar på den invandrade ishallsstä­derskans son): ”Ska du stå här och säga att din son har förtjänat det här mer än han? Ska du säga att ni har haft samma väg hit? Ska du stå här och berätta att din familj har kämpat hårdare än han har gjort?”

De totala känslosval­lens estetik

För det här är bland mycket annat också en berättelse om hur de onda och empatilösa vinnarna tappar greppet, medan de sympatiska förlorarna på nytt får tag i sina liv. Och sådana historier älskar ju så många av oss, oberoende av hur lite vi skulle tro på dem.

Det må vara storvulet sentimenta­lt ibland, men på ett så medryckand­e sätt att jag – som också i hela mitt liv starkt engagerat mig i fotboll och en massa andra sporter – emellanåt stryker en tår ur ögonvrån. Känslosamh­et är åtminstone alltid bättre än cynism, och liksom Björnstadl­aget på isen litar också Backman själv mer till de totala känslosval­lens estetik än till teknik.

Och det är inte alltför långsökt att se Max Lundgrens klassiska fotbollssv­it om Åshöjdens bollklubb som en viktig inspiratio­nskälla – också om det då handlade om renodlade ungdomsböc­ker, medan Backmans text inkluderar en hel del barnförbju­dna sekvenser. Framför allt den våldtäkt, som efterhand äter sig allt djupare in i hela samhället.

Våldtäktsm­annen är nämligen juniorhock­eystjärna, medan flickans mamma är jurist och pappa sportchef i klubben. Konflikten eskalerar snabbt, och i det skedet framkommer med slutlig klarhet vem som är vem i Björnstad. Samtidigt som berättelse­n blir så engagerand­e, min upprördhet så stor, att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken innan dimmorna skingrats.

Backman vet vilka trådar han ska rycka i för att riva upp känslor i läsaren. Efter 100 sidor var jag beredd att dumpa hela det här projektet, efter 500 väntar jag redan på den utlovade fortsättni­ngsdelen.

 ??  ??
 ??  ??
 ?? FOTO: LINNEA JONASSON ?? KäNSLOR. Känslosamh­et är åtminstone alltid bättre än cynism, och liksom Björnstadl­aget på isen litar också Backman själv mer till de totala känslosval­lens estetik än till teknik.
FOTO: LINNEA JONASSON KäNSLOR. Känslosamh­et är åtminstone alltid bättre än cynism, och liksom Björnstadl­aget på isen litar också Backman själv mer till de totala känslosval­lens estetik än till teknik.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland