Innan Calvino fick syn på lättheten
Varje livserfarenhet kräver att tolkas, berättas, för att bli meningsfull.
Stigen där spindlarna bygger bon (Il sentiero dei nidi di ragno) Översättning: Johanna Hedenberg Natur & Kultur 2017 På omslaget en tysk pistol, en Walther P38. Det är väl delvis ett försäljningsknep av förlaget – en god vän undrar vad jag läser för deckare – men vapnet har också en narrativt utlösande funktion i Italo Calvinos (1923–1985) debutroman från 1947, Stigen där spindlarna bygger bon, som nu föreligger på svenska för första gången, i Johanna Hedenbergs följsamma översättning.
Pin heter pojken som på ett kanske skämtsamt menat uppdrag av kvarterskrogens stammisar stjäl pistolen från en tysk soldat som också är en av hans prostituerade systers återkommande kunder. Han vet inte vad han ska göra med vapnet så han gräver ner det på ett hemligt ställe, men incidenten leder till att han först hamnar i förhör hos fascisterna och sedan, efter att ha rymt med en ung kommunist, i famnen på ett andra klassens partisanförband.
Pin är på många sätt Calvinos litterära ursäkt att ventilera sina egna erfarenheter av partisankriget i Italien (där han först var tvångsrekryterad till de svarta brigaderna men därpå rymde och anslöt sig till motståndarsidan), men historien är samtidigt, vilket författaren berättar i sitt informativa men lite pratiga förord från 1964, en första erfarenhet av att fiktionen också kan tillhöra sanningens kategori, och mer specifikt: att varje livserfarenhet kräver att tolkas, berättas, för att bli meningsfull.
”När jag började skriva historier
där jag själv inte var med fungerade allt”, poängterar Calvino, som emellertid är ytterst kluven till sin debutbok. Det kan man förstå; det är inte lätt att här ana sig till det lätta handlaget och den suveräna fantasin i romaner som Den obefintlige riddaren, Om en vinternatt en resande eller De osynliga städerna. Stigen där spindlarna bygger bon är styckevis både fängslande och spännande, detaljrik och varierad, men berättelsen dras också med en viss knölighet och trovärdigheten böljar. Calvino medger själv exempelvis att en del av personporträtten är överdrivna och groteska. Man kunde också säga att den unge italienske – på Kuba födde – författaren in spe ännu inte riktigt lärt sig att sovra. Eller: han har inte riktigt fått syn på lättheten.
Å andra sidan berättas i debutromanen möjligen just det Calvino, just då, ville och måste få ur sig. Varje författare måste förvisso skriva sin första bok, oavsett vad som följer.