Alla ryms med och alla saknar sans och vett
●●Hundraårsjubilarer av olika slag har firats ståtligt här som där och fler är på kommande. Också de bråkiga dadaisterna fyllde ett sekel i fjol men för dem var skålarna nog färre. Många ansåg dem lite vrickade och eftervärlden har helst velat glömma eller gömma dem som en fotnot i historien. När de år 1916 med buller och bång öppnade sin internationella kabaré på Café Voltaire i Zürich var målet att lägga en sprängladdning både under konsten, teatern och litteraturen och nog hördes smällen runt om i Europa och i USA. För provokativt vände de upp och ner på alla inrutade kulturmönster och sprängde form och innehåll i luften.
Före årsskiftet visade Yle Teema i alla fall en rätt heltäckande fransk dokumentär om deras absurda påhitt och framför teverutan bjöds jag en timme på svart humor och allsköns stolligheter. Men åtminstone satte de sprätt på den ack så trista och inrutade vardagslunken.
Det var första världskrigets fasor och vansinne som skulle utlösa deras revolt och krossa alla fastlåsta system, allt maktspel och alla självutnämnda påvar som alltför länge hade bestämt hur tavlor skulle målas och dikter skrivas. Tron på den västerländska civilisationen hade gått i kvav och protesten blev en antirörelse som enligt dada var lika med absolut ärlighet. Och allt dög som material när slumpen och det irrationella upphöjdes till ledstjärna; skräp och skrot och trivialiteter. Skrammelorkestrar spelade och påhejade av kärntruppen, den rumänske poeten Tristan Tzara, den tyske författaren Hugo Ball och konstnären Jean Arp strömmade folk till kabarén där obegripliga ljuddikter med sönderbrutna ord blandades med galna infall. Och för de invigda var det helt i sin ordning att Marcel Duchamp målade en mustasch på Mona Lisa och ställde ut en urinoar som ett konstverk i New York.
Vem som kom på namnet är okänt men spelar väl knappast någon roll. Närmast lät ordet dada som barnjoller eller ett ja ja, det viktigaste var att vem som helst kunde uttala det.
Själva är vi ju för den delen också dadaistiska av oss i många nattdrömmar; uppträder på ett sätt som minst av allt är salongsfähigt och absolut inte tål dagsljuset. För när det undermedvetna plötsligt öppnar slussarna sätts både moral och anständighet på undantag och det är ingen skillnad om det är hög eller låg som lever om i drömmen, alla ryms med och alla saknar sans och vett.