Blir vårt Helsingfors kvar?
● Förra veckoslutet öppnade jag en fotografiutställning om gamla och nutida Drumsö (Lauttasaaren liikuntakeskus, Heikasplatsen). Evenemanget hade en särskild betydelse för mig: mina två första barndomshem var på Storsvängen, och bilderna lyfte fram massor med minnen från 1950-talet, hur jag lärde mig att simma på Kasinostranden och gick på strövtåg till Kvarnberget.
Det fanns också ett foto av det nyss försvunna vattentornet under vilket jag lekte med kompisar när jag var fyra år gammal. Någon tyckte att tornet inte borde liknas vid en kantarell utan hellre vid en champinjon då det var grått, inte gult.
● Vattentornet finns inte längre. Drumsös främsta landmärke revs i fjol. Det är många äldre och yngre Helsingforsbor som undrar hur hemstaden kommer att se ut efter den massiva byggnadsperioden som nu är på gång: det är meningen att det om tjugo år bor ytterligare 20 000 invånare i innerstaden, och den nya generalplanen är förberedd för att Helsingfors befolkning 2050 är omkring 860 000 – en prognos förstås, men en mycket sannolik prognos.
Hur mycket av det gamla Helsingfors blir kvar? Kan vi känna igen staden om tjugo eller femtio år? Försvinner det bekanta i miljön som vi har vuxit upp i och blivit vana med?
Som tur är kommer ett betydligt antal nya byggnader – och speciellt höghus – att byggas i före detta hamn- och industriområden: när de gamla frakthamnarna flyttades från Busholmen, Sumparn, Knekten och Sörnäs till Nordsjö 2008, när oljehamnen i Degerö lades ner och när godsbangården i Mellersta Böle samtidigt blev onödig befriades enorma områden för bostäder och arbetsplatser mitt i staden. Jag misstänker att det inte finns många som har kopplat intensiva känslor och minnen till dessa områden: de var mestadels stängda för allmänheten i alla fall, och det fanns inte många minnesrika byggnader i frakthamnarna. Det kan förstås hända att någon längtar efter de gamla hamnkranarna på Busholmen eller Skatudden.
Inte mycket minnesvärt har rivits för att skapa plats för de nya bostadsområdena. Det har varit ganska sällsynt att gamla byggnader rivs över huvud taget i stadens centrala delar. Gamla byggnadskontoret har försvunnit från Kaserngatans och Norra Magasinsgatans hörn, och jag blev mycket förvånad när jag en dag märkte att den före detta arbetskraftsbyråfastigheten inte längre står kvar mellan Väinö Tanners idrottsplan och Teaterhögskolans hus vid Aspnäsgatan.
● Det är lite tragikomiskt att Korvhuset som skandalöst ersatte Skohas hus mittemot järnvägsstationen på 1960-talet så småningom börjar bli en historisk och nostalgisk del av staden.
Vårt gamla Helsingfors blir kvar, de flesta viktiga landmärkena kvarstår – och samtidigt växer staden som aldrig förr. Och även Mechelingatans träd kommer tillbaka efter helrenoveringen.
Det är lite tragikomiskt att Korvhuset som skandalöst ersatte Skohas hus mittemot järnvägsstationen på 1960-talet så småningom börjar bli en historisk och nostalgisk del av staden.