Vilken vy.
Utsiktstornet i hamnen i Århus är mycket mer än så, en avancerad stålkonstruktion som är ett häftigt landmärke, ett dragplåster som folk besöker för att se över lyftkranar och skepp, och använder som hopptorn för att plumsa ned i vattnet.
Dorte Mandrup uttrycker sig med den självklarhet som vetskapen om att vara riktigt bra på sitt jobb ger. Klart koncist och med eftertanke, utan utsvävningar eller överdrifter. Och hur vi här i Helsingfors än är benägna att kritisera både vår egen stadsplanering och arkitektur har Dorte Mandrup den största respekt för det finländska allvaret i projekteringen.
– Jag har alltid gillat att man tar allting på allvar i Finland. Diskussionen inom stadsplanering och arkitektur är engagerad och kvalificerad. Kunnandet är respektfullt, arkitektur är seriöst arbete och resultatet är väldigt högt.
Hon är arkitekten som också tar sitt eget jobb på största allvar, och det finns inte ett projekt som hon och medarbetarna på hennes byrå inte skulle satsa på till hundra. Det har de gjort i snart tjugo år, sedan 1999, då hon startade sin arkitektbyrå. I dag sysselsätter byrån över fyrtio anställda. Förteckningen på framgångarna är lång, till de mest prestigeladdade arkitekturutmärkelserna hör Kasper Salin-priset, C.F. Hansen-medaljen och det svenska Träpriset.
Till praxis och principer hos Dorte Mandrup hör att ingenting genomförs med vänstra handen, genom rutin eller snabba beslut. Hon understryker vikten av att varje nytt projekt föregås av omsorgsfull analys och granskning av innebörden i uppdraget. Sådant får ta tid, och utgår från intensivt teamwork där stjärnarkitekten visserligen är den som har sista ordet men där alla i gruppen är stjärnor som lyser. Hos Dorte Mandrup är insatser från alla lika viktiga.
– Kortfattat kan man beskriva vårt sätt att jobba som en mix av koncentrerat teamwork och väldigt personliga beslut.
Finsk studieresa i tält
Dorte Mandrup besökte Helsingfors i december och föreläste inom konceptet Architecture speaks, dels för arkitektstuderande vid Aalto-universitetet, dels på Arkitekturmuseet, och skildrade då några exempel på sina senaste projekt. För henne är varken Finland eller Helsingfors
främmande, och hon har besökt oss många gånger.
– Första gången ingick jag i en grupp av unga arkitektstudenter från Århus. Vi reste runt i sjutton dagar och såg naturligtvis mycket av bland andra Alvar Aalto och Reima Pietilä. Fattiga studenter har inte pengar, så vi bodde i tält och det var en upplevelse att tälta på våren. Inte särskilt varmt, tills vädret slog om i början av maj och plötslig vimlade det av glada människor överallt.
Helsingfors dryftar i dag än en gång möjligheterna att nagga något av bilisternas revir i kanten till förmån för fotgängare och cyklister. En modell finns i Köpenhamn där man redan för över fyrtio år sedan gick in för att satsa på fotgängare och cyklister genom att dels ge rum i betydande delar av innerstaden, dels skapa en cykelkultur som är avundsvärd, fungerande enligt principen om respekt för varandra och trafikregler som alla följer.
En av de drivande krafterna bakom utvecklingen i Köpenhamn är arkitekten Jan Gehl som framhåller att ju större och trivsammare fotgängarområdena är desto livligare är shoppingen, kommersen och umgänget i området. Hotet om att stadskärnan dör utan bilar som kan stanna utanför varje butik, har inte ödelagt Köpenhamn.
Dorte Mandrup håller med Jan Gehl i mycket men säger angående utvecklingen i Helsingfors att man också kan sträva efter mångfald i strukturerna.
– Genom att hålla körhastigheterna låga kan bilar, fotgängare och cyklister röra sig på samma område, och följden kan vara en mer blandad och urban miljö.
Universell arkitektur
Dorte Mandrup är arkitekten som lyckas med konsten att skapa nya vilda vinklar utan att gå över den hårfina gränsen till så kallad wow-arkitektur. Wow kan visserligen vara just det, wow, men på sikt åldras wow sällan med värdighet. Fast här gäller givetvis den där luddiga principen om att undantagen bekräftar regeln.
Hennes arkitektur är universell och har samtidigt självklar förankring i näromgivningen enligt tanken om att utgå från miljön, respektera den och samtidigt ge den ett nytt mervärde.
Trä, betong, stål eller glas har inget mervärde i sig utan den avgörande faktorn i valet av byggmaterial är utöver funktionen platsen och formspråket.
– Det gäller att tänka utanför boxen, att öppna upp för varje projekt från noll.