Herbert Mäklin,
Det är en unik miljö, krigsinvalidsjukhuset Kauniala i Grankulla. Här bor fortfarande personer som krigat för Finland – den dag HBL besöker sjukhuset firas Kalle Rahomäki som fyller 106 år. Men för varje år som går blir krigsinvaliderna allt färre och de
87, rör sig vant inne på Kauniala krigsinvalidsjukhus. Han har ägnat mycket tid och kraft åt frivilligarbete bland krigsveteranerna. De frivilliga har varit vänner, diskussionskamrater och följeslagare. Men hjälpen behövs inte längre som förr och Mäklin är lite vemodig. Krigsveteranerna blir allt färre – när vi träffas brinner två ljus i aulan. Två har gått bort under natten.
Det var Krigsinvalidernas brödraförbund som grundade sjukhuset för 70 år sedan. Då vårdades här svårt skadade unga män som deltagit i kriget. Det var då som den så kallade Kaunialaandan uppstod.
– När sjukhusverksamheten startade fanns ingen utvecklad rehabilitering. De unga männen ville inte bara ligga i sina sängar så de byggde själva åt sig räcken och annan motionsutrustning och fick personalen med sig. Det var så rehabiliteringen kom i gång och den andan lever ännu i dag. Vi vill värdesätta och högakta våra boende och rehabilitera dem, säger sjukhusets vd Mervi Ahlroth.
Dagen då vi besöker Kauniala firas husets äldsta invånare, Kalle Rahomäki, som fyller 106. Rahomäki har bott cirka ett år på Kauniala. Innan dess bodde han hemma med sin fru. Hon gick bort vid en ålder av 103.
Rahomäki uppvaktas med blommor och sång av vänföreningen Kaunialan Toverikunta. Han är på gott humör där han sitter tillsammans med Ernst Selenius, 97 år.
Men visst minns han vinterkri get och fortsättningskriget där han var med.
– Jag var i Syväri och där var det fullt krig. Jag var där till krigets slut. Det var tur att jag inte hamnade i Lappland där vi finnar fick köra ut tyskarna. Min tvillingbror var i Lappland och där var också fullt krig har jag hört, säger Rahomäki.
Han klarade sig oskadd genom kriget och det är han tacksam för.
– Mitt minne är fullt med skador men jag fick inga fysiska men. Det bästa med kriget var att jag inte miste livet. Under vinterkriget fick jag bara små skador, säger Rahomäki.
Nu har Rahomäki ett gott råd till ungdomen:
– Om du kan hjälpa någon, gör det då du är ung. Det är en bra sak att lära sig, för den som är ung blir också gammal och då betalas vänskapen tillbaka.
Trappar ner
I början hade Kauniala mer än 200 platser för krigsinvalider. I dag är bara 30 krigsinvalider fast bosatta på sjukhuset. Ett tjugotal besöker sjuk huset för rehabilitering, intervallvård eller dagverksamhet. Sammanlagt har Kauniala hand om 50 krigsinvalider. Dessutom bor här ett flertal krigsveteraner som skickas hit för rehabilitering från sina hemkommuner.
Under sextio år var Kauniala Krigsinvalidernas brödraförbunds resultatenhet men sedan sökte brödraförbundet en kompanjon och Vanda stad blev delägare. Vanda köpte alla fastigheter och brödraförbundet grundade ett bolag med Vanda stad där brödraförbundet äger lite mer än hälften.
– Sjukhuset har åldrats tillsammans med sin kundgrupp och utvecklat ett kunskapscentrum för vård av äldre. Vi har långvård, boendeservice, gerontologisk rehabilitering och hemservice samt distansrehabilitering via video, säger Ahlroth.
På Kauniala har personalen och kunderna ett kamratligt förhållande. Speciellt uppskattad är den frivilliga verksamheten som Kaunialan Toverikunta ry står för. Toverikunta grundades 1946. De frivilliga ställer upp som vänner, diskussionskamrater, följeslagare och hjälp. De följer bland annat med då någon behöver läkarvård vid något sjukhus.
Men frivilligverksamheten ska småningom avvecklas. Herbert Mäklin, 87 år, som varit ordförande för Toverikunta i 20 år berättar att en arbetsgrupp funderar på hur man trappar ner.
– Det blir nog så då patienterna tar slut. Om jag minns rätt så dog ungefär 40 i fjol. Medelåldern blir nu 95 bland krigsinvaliderna. Visst känns det beklämmande då det trappar ner, säger Mäklin.
Han har varit med och ordnat många program på Kauniala sjukhus, bland annat sång och musik. Nu berättar han en anekdot om hur en av sjukhusets korridorer började heta Mannerheimvägen.
Det började med ett skämt att man en mörk natt skulle åka till Helsingfors och skruva ner några gatskyltar. Men det slutade med att Helsingfors stad donerade två skyltar med texten Mannerheimvägen, Mannerheimintie.
Sedan avtäcktes skyltarna vid en ceremoni där man skålade i champagne och höll tal. Skyltarna försågs sedan med en liten platta med en text som berättar att Helsingfors stad donerat dem.
– Det var bäst så, för det blev så mycket prat om att skyltarna skulle tas på natten. Nu står det att de donerats av Helsingfors stad så ingen behöver ifrågasätta det, säger Mäklin.
Ett ljus är tänt
I sjukhusets aula brinner den här dagen ett ljus och två tavlor med två namn är framlagda. Det är två som gått bort under natten.
– Vi började med att tända ljus för att det blev så mycket prat då flaggan hängde på halv stång. Här kan man läsa namnen på dem som gått bort, säger Mäklin.
Han har inte själv deltagit i krig för han var bara elva år då vinterkriget bröt ut.
Då hade hans farmor en gård 35 kilometer från Tammerfors där han vistades.
– Från gården kunde vi se de ryska bombflygen komma. Vi hade ingen el, men gårdens förvaltare hade en så kallad Pikkuhitler-radio med anodbatterier, berättar han. Herberts uppgift blev att gå till förvaltaren och lyssna på kvällsnyheterna klockan 19.
– Sedan skulle jag gå till huvudbyggnaden och berätta för farmor, mormor, moster och ett par äldre damer som satt runt ett långt köksbord. Där fick jag berätta vad som hänt i Suomussalmi och på Karelska näset. Jag fick en ganska bra överblick, nu när jag sett bilder på tv och hört föredrag så minns jag allting ganska bra.
I år ser Mäklin och hans kamrater fram emot att fira Finlands 100-årsjubileum. Självständighetsdagen den 6 december firas som sig bör och de närliggande dagarna kommer militärattachéerna och uppvaktar. Kauniala brukar också ha besök av landets president med fru.
En höjdpunkt är julafton då sjukhusets invånare och frivilliga från Toverikunta tillsammans ser på julfreden i tv och därpå gör ett besök på begravningsplatsen.
Mitt minne är fullt med skador men jag fick inga fysiska men. Det bästa med kriget var att jag inte miste livet.
Kalle Rahomäki
106-årig krigsveteran