Risto Ryti – krigets sluga spelare
Den 15 november 1945 läser åklagaren upp åtalet mot Risto Ryti och sju andra krigstida politiker. När domen faller döms expresidenten som krigsansvarig till tio års fängelse. Det är priset han måste betala för att han lurade vapen av Hitler och räddade Fi
Den 15 november 1945 faller domen mot expresidenten Risto Ryti och sju andra krigstida politiker. Ryti döms till tio års fängelse.
Han brukar hyllas som en hjälte för att han offrade sig själv och ingick pakten med Tyskland väl medveten om att han kunde ställas till svars för det efteråt, vilket skedde. Men kunde han ha agerat annorlunda?
Risto Ryti var egentligen advokat som i ett tidigt skede blev affärsmannen och agrologen Alfred Kordelins förtrogna. När ryska matroser 1917 bröt sig in på Mommila gård och mördade Kordelin var Ryti med hustru Gerda gäster på herrgården. Händelsen som starkt bidrog till inbördeskriget 1918 kunde ha blivit också advokat Rytis öde, det hängde på håret att inte han blev ett andra offer.
Ryti gjorde snabb politisk karriär efter att 1919 ha invalts i riksdagen för liberala Framstegspartiet. Efter några år som finansminister utnämndes Ryti till chef för Finlands Bank 1924. Den stora vändpunkten i karriären kom vid vinterkrigets utbrott den sista november 1939, redan följande dag tillträdde Ryti som statsminister.
Och när president Kyösti Kallio
insjuknade, avgick och avled 1940 valdes Ryti till efterträdare. Han kom att leda Finland genom alla krigsår. Därför var det naturligt att hans namn fanns med på listan över krigsansvariga som Sovjet krävde att skulle dömas efter kriget.
Bara en man hade en lika central post under alla krigsår, överbefälhavaren Gustaf Mannerheim. Men honom skonade Stalin av någon anledning. Mannerheim fruktade åtal och dom, men den sovjetiska kontrollkommissionen lämnade honom i fred. Orsaken är oklar, historiker antar att Mannerheims stora folkpopularitet räddade honom. Sovjet insåg kanske att marskalken skulle bli martyr och symbol för en motståndskamp som Stalin ville undvika.
När vapnen tystnade i september 1944 ingick i Sovjets fredsvillkor en klausul om att de krigsansvariga skulle dömas. Vad klausulen i praktiken innebar förblev länge oklart. En lista på 61 namn överlämnades, de utpekade greps och anklagades för krigsförbrytelser mot krigsfångar. Efter tre år i häkte friades 45 av dem helt, bara ett drygt dussin dömdes.
Pakt med Hitler
Men gripandet av de 61 namngivna var inte nog för Sovjet som ville komma åt den politiska ledningen under krigsåren. Risto Ryti var inte bara å tjänstens vägnar som president den naturliga måltavlan. Hans avtal med Tyskland från midsommaren 1944 låg honom i fatet.
När den ryska storoffensiven inleddes i juni var Finland illa ute, Röda armén avancerade snabbt, intog Viborg och hotade Helsingfors. Det stod klart att Finland inte skul le klara sig utan tysk hjälp. Tre gånger under våren hade Ryti, övertygad om Tysklands nederlag, avvisat Hitlers krav på ett löfte att Finland står vid Tysklands sida till krigets slut. Ryti ansåg tvärtom att Finland borde krångla sig ur kriget så fort som möjligt.
Finlands vägran att binda sig vid Tysklands öde fick Hitler att i april stoppa all tysk hjälp. I juni 1944 satt Finland därför i en rävsax. Sovjets svar på Finlands fredstrevare var krav på villkorslös kapitulation. Den 22 juni landade Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop överraskande i Helsingfors och upprepade Hitlers anbud: Vapenhjälp mot löfte att Finland inte ingår separatfred.
I några dagar diskuterade Ryti frågan med Mannerheim och statsminister Edwin Linkomies. Bägge bad honom acceptera. Utan tyska vapen skulle fronten inte hålla.
Ryti rådfrågade jurister om hur en pakt med Tyskland borde formuleras och den 26 juni var han redo att ge Ribbentrop sin personliga försäkran om att ingen av honom utsedd regering skulle inleda fredsförhandlingar med Sovjet.
Tyskarna var misstänksamma för att riksdagen aldrig fick ta ställning till avtalet, men tågordningen att en statschef ensam fattar viktiga beslut var ingalunda främmande för Nazitysklands högsta ledning.
Ryti spelade medvetet falskt och bedrog tyskarna. Hans avsikt var att utnyttja den tyska hjälpen för att stoppa Sovjets offensiv, därefter skulle Finland sluta fred vid första bästa tillfälle. Men då kunde Ryti inte sitta kvar vid makten, insåg han själv.
Allt gick som Ryti hade hoppats.
Tyskarnas pansarnävar och flygvapen stoppade Röda armén på Karelska näset under några juliveckor. När Stalin tröttnade på att stånga pannan blodig mot de envisa finnarna omdirigerade han trupperna för att delta i kapplöpningen till Berlin.
Risto Ryti avgick och efterträddes av Mannerheim, samtidigt var Finland inte längre bundet av Rytis löfte till Hitler, resonerade man i Helsingfors. Att man i Berlin hade en helt annan syn på saken spelade en mindre roll, för nu var Finland inte längre beroende av Tyskland.
Vapenvilan kunde ingås 4 september efter att Stalins villkor mjukats upp. Också Röda armén behövde fred för att lösgöra trupper till slutstriderna i Centraleuropa.
Åtta åtalas
Det skulle gå ett helt år innan de al lierade segrarna upprepar sitt krav på att krigsansvariga i de länder som samarbetade med Tyskland bör dömas.
Finlands nya regering slog dövörat till varje gång general Andrej Zjdanov, som ledde kontrollkommissionen från hotell Torni, påminde om krigsansvarighetsfrågan. Man ville vinna tid och förhalade frågan trots att kommunisterna högljutt krävde åtal och stränga straff.
Paasikivi föreslog i något skede att de centrala ministrarna som hotades av åtal skulle ta sig till Sverige. En flyktväg säkerställdes, men de tidigare ministrarna valde att stanna kvar och ”rakryggat ta sitt straff”.
Den första lista som Sovjet presenterade innehöll fem namn, förutom president Risto Ryti statsministrarna Edwin Linkomies och J.W. Rangell, minister Väinö Tanner och Finlands ambassadör i Berlin, T.M. Kivimäki.
Statsministern J.K. Paasikivi förklarade förgäves att ingen av de fem hade brutit mot lagen och att stifta en lämplig lag i efterhand för att döma någon stred mot Finlands rättstradition. Men Andrej Zjdanov hade ingen förståelse för invändningarna.
Om Paasikivi förhalade ärendet så var den nye justitieministern Urho Kekkonen desto aktivare. På bara en månad beredde han en retroaktiv lag som i expressfart godkändes av riksdagen. Efter bara några veckors förundersökning var allt klart för krigsansvarighetsprocessen som inleddes den 15 november 1945.
Nu hade de åtalades antal vuxit till åtta. Urho Kekkonen var den som tillsammans med Zjdanov gjorde upp listan. Enligt pol.dr Lasse Lehtinen fanns bara fyra namn med på den första lista som Kekkonen erbjöd, Ryti, Rangell, Linkomies och Henrik Ramsay, SFPminister under kriget och utrikesminister 194344.
På det hade Zjdanov utropat att en krigsansvarighetsprocess utan Väinö Tanner är som en bil utan chaufför. Därmed var Tanners öde beseglat.
Vad som hände när också ministrarna Tyko Reinikka och Antti Kukkonen kom med på listan är oklart. Elaka tungor säger att Kekkonen ville bli av med sina främsta konkurrenter i Agrarpartiet, andra påpekar att det gällde att åtala ministrar från alla krigstida regeringspartier, Kukkonen och Reinikka fyllde agrarernas kvot.
Under tre månader hölls 23 sessioner i Ständerhuset. Försvarets händer var bakbundna, bland annat fick inte vinterkriget beröras. Domstolen bestod av tre proffsdomare kompletterade med tolv representanter för partierna, av dem var åtta jurister.
I februari 1946 avslutades behandlingen och två veckor senare skulle domarna kungöras. De första straffen på några års fängelse ansåg kontrollkommissionen vara alltför lindriga så de skärptes efter sovjetiskt ultimatum.
Ryti fick det strängaste straffet, tio års tukthus. De övriga fick mellan två och sex års frihetsstraff. När Finland 1948 ingick VSBpakten med Sovjet minskade det politiska trycket och de dömda kunde en efter en lämna fängelset. Ryti benådades som den sista i maj 1949.