Robotiseringen gör människan till en stollig klumpeduns med tomt sexliv

Framtidsdebatt Människan arbetar som en myra för att göra sig själv onödig. Det är i sig ingenting nytt, det har hon gjort i hundratals år. Skillnaden är att takten nu eskalerar i tiopotens.

Inom sjukvården tar robotarna över den ena uppgiften efter den andra. Den sista som håller i farmors fjäderlätta, kanylpunkterade hand är kanske inte hennes sjukskötare, läkare, barn eller barnbarn, utan en robot.

På börsen har robotar redan länge gjort fondplaceringar på uppdrag av andra robotar.

I år ska också de första sexrobotarna lanseras, med kapacitet att tala, beröra och älska som en människa. De euforiska utvecklarna förutspår äktenskap mellan människor och robotar inom några decennier.

Också inom journalistiken och boköversättningen vinner robotiken terräng i ilfart. Allt fler av de vanliga nyhetstexterna ska skrivas av robotar med prestanda att bearbeta enorma mängder data. Och vem vill betala en lingvist för att fundera på hur Robert Frosts dikter klingar på baskiska om en algoritm översätter poetens hela produktion till 700 språk på några sekunder?

Den här texten, den är emellertid inte skriven av en robot. Det kommer ni att märka på den obstinata tonen och den ambivalenta argumenteringen.

Det är vanskligt, karriärmässigt snarast suicidalt, att ifrågasätta robotarnas insteg i yrkes- och privatlivet. Den som gör det stämplas snabbt som en mossig bakåtsträvare som ”inte förstår livets realiteter” utan gör ynkliga och futila försök att bromsa den naturliga evolutionen.

Ändå kan just robotiseringen bli den allra största mänskliga och samhällsekonomiska ödesfrågan, om den inte redan är det. Därför är det värt att fundera på dess konsekvenser.

Den första och mest uppenbara följden är att jobben försvinner. Det sägs att syftet med automatisering är att frigöra människan från tradiga jobb, att ge henne tid för verkligt meningsfulla sysselsättningar. Och visst har robotiseringen också infriat det löftet. Min tvättmaskin är till exempel en förträfflig robot som jag har stor glädje av. Vardagen blir mycket lättare när jag inte ständigt är tvungen att tvätta mina kalsonger för hand.

Men den som tror att människans välbehag är robotiseringens motor har missförstått. Den egentliga drivkraften bakom samhällets automatisering är att öka avkastningen. Så var det under 1800-talets industrialisering och så är det i allra högsta grad i dag.

Den som uppfann min tvättmaskin ville inte att jag skulle ha rena kalsonger. Hen ville sälja mig en tvättmaskin.

Vinsten växer när man inte längre behöver dras med nyckfulla anställda, utan låter algoritmer sköta jobbet en masse. Det krävs ingen lång matematik för att förstå den här ekvationen.

Problemet är bara att vi har en samhällsmodell vars själva grundval är beskattningsbara löneinkomster som bygger upp den gemensamma myrstack vi kallar välfärdssamhälle.

När det inte längre finns några löntagare att beskatta, var i all världen ska man då hitta pengar för välfärdssamhällets två viktigaste hörnstenar: skolorna och sjukvården?

Men kanske är det här i praktiken inget problem. Om robotarna gör alla jobb skulle det ändå bara vara slöseri med resurser att utbilda barn och ungdomar till annat än att möjligen serva robotarna och förfina algoritmerna. Ifall det inte redan utvecklats robotar som kan sköta också den här utvecklingsuppgiften förstås.

Och vem behöver sjukvård? De flesta människor blir ändå inte goda skattebetalare om de tillfrisknar, eftersom deras jobb för länge sedan robotiserats bort. Alltså lönar det sig inte att pumpa dem fulla med dyra behandlingar. Eller?

Hypotetiskt sett skulle en lösning på skattesvinnet vara att utveckla ett effektivt sätt för att beskatta robotarna i de offsideplacerade löntagarnas ställe. Men det blir knappast aktuellt. Då skulle ju själva huvudmotivet till att utveckla och förädla robotarna – det vill säga att tjäna mera pengar – gå upp i rök.

Konsekvenserna av tunga robotskatter skulle vara förödande för dem som nu med stor upptäckarglädje och expertis utvecklar digitala, automatiserade lösningar för manuella jobb. En orsak till att robotiseringen en tid framöver ännu inte syns i form av massarbetslöshet är paradoxalt nog att det öppnat sig så många jobb i utvecklandet av robotar som i framtiden ska ersätta, just det, jobben. Påhejad av marknadens logik gräver människan frenetiskt en varggrop som välfärdsstaten i sin nuvarande form drattar ned i.

Följden av lönejobbens utdöende är att de sociala klyftorna blir avgrunder. Då ingen längre har möjlighet att arbeta sig uppåt eller tjä-

vande känsla av orättvis, orubblig fördelning av makt och pengar är tvärtom den mest fruktbara grogrunden för all tänkbar extremism.

Varför ansluter sig så många unga män till Islamiska staten? För att de på allvar tror att Allah kalllat på dem? Ingalunda. De svär trohet till en avlägsen, militant kalif för att de upplever sin egen tillvaro som meningslös och känner sig marginaliserade i vardagen.

Frågan om hur den nya dödtiden utan egna inkomster ska användas blir inte lättare av att människan som en följd av robotise ringen har glömt bort hur man gör en myriad enkla saker. Jag märker det på mig själv. Jag kan knappt skriva läsligt för hand längre, för att inte tala om motoriskt mer krävande uppgifter som att snickra trappsteg, sy en grytlapp eller navigera utan gps.

Ju fler funktioner som automatiseras, desto klumpigare och mer hjälplös blir människan själv. Ju fler texter som skrivs av robotar, desto sämre kan människan uttrycka sig.

För att parafrasera Barack Obama: att inte klara av praktiska och intellektuella uppgifter är in te coolt, det är endast att inte klara av praktiska och intellektuella uppgifter.

Människan har länge fascinerats av drömmen om en maskinintelligens som suddar ut gränsen mellan det mänskliga och det artificiella. Robotar som i både snille och handlingskraft överträffar oss själva. Det är ett populärt science fictiontema, från den polska filosofen Stanislaw Lems rymdromaner till HBO:s nya, dystopiska tvserie Westworld.

Just i Westworld drivs saken till sin yttersta spets. Där ser robotarna ut precis som människor och finns till för att människorna ska kunna leva ut sina mörkaste fantasier utan några som helst hämningar, inte minst på det sexuella planet.

Nyheten för ett par veckor sedan om att de första sexrobotarna snart ska lanseras visar att vi följer Westworld i spåren.

– Robotsex har många fördelar. Du kan själv kontrollera vad som händer. Robotarna är aldrig svartsjuka, stolta, arroganta eller krassa, säger forskarna bakom projektet. Praktiskt? Jag vet inte. Jag är inte äldre än 31, men jag känner mig nästan gammaldags när jag frågar: vad är sex utan dofter och smaker, värme och innerlighet, hemliga stigar som bara man själv och ens partner känner till? Var finns gnistan och kärleken i ett förhållande som man själv kontrollerar till punkt och pricka med koder och algoritmer?

Å andra sidan: om sexrobotarna till exempel kan sätta stopp för människohandeln, varför ska man då komma med invändningar?

Och kanske finns det en algoritm som kan göra roboten oberoende av algoritmen? Kanske doftar huvudpersonen i Westworld, ranchägarens dotter Dolores, som en kvinna?

Vår egen science fictionsaga har ändå inte kommit lika långt som i Westworld, där robotarna till slut inser att de är överlägsna människorna och inte behöver sina svaga och perverterade mobbare till någonting alls. I det kapitel i sagan vi själva skriver märker vi fortfarande skillnaden mellan robot och människa. Om en översättning till exempel är riktigt klantigt gjord med den ena språkgrodan efter den andra kan man räkna med att en robot varit i farten.

Men inom kort har vi kanske höglitterära skrivrobotar som smyger in subtila men samtidigt halsbrytande hänvisningar till Edith Södergran och Stephen Hawking i vilken börsrapport som helst. Vid det laget har sexrobotarna i sin tur för länge sedan blivit åtminstone 3,14 gånger bättre älskare än människan någonsin kan bli.

Vad återstår då för människan som på det här sättet blir akterseglad av algoritmerna på alla livsområden? Finns det någonstans hon kan söka mening och närhet?

Jo, en livboj har hon kvar. Och den livbojen är – en robot.

Dolores, älskling, är jag din?

Det är vanskligt, karriärmässigt snarast suicidalt, att ifrågasätta robotarnas insteg i yrkes- och privatlivet. Den som gör det stämplas snabbt som en mossig bakåtsträvare som ”inte förstår livets realiteter” utan gör ynkliga och futila försök att bromsa den naturliga evolutionen. Robotiserad matlagning hindrar väl ingen från att steka plättar, säger du kanske, och det är naturligtvis sant. Men poängen är att det i människan bor ett behov av att fylla en meningsfull funktion, spela en roll för andra och för sig själv. Kort sagt: att behövas.