Ett borgerligt måste

Om drygt två månader har vi utsett tusentals kommunala beslutsfattare som inte längre får syssla med vårdfrågor eftersom Juha Sipilä för evigt har skrivit in sig i Centerns Hall of Fame.

Han behövde två år för att göra det som raden av tidigare partiledare har drömt om. De närmaste två åren skyfflar Sipilä och hans regering in allt vad man kan i de nya landskapen. Ingenting är längre ägnat att förvåna.

Men betyder det att vården kommer närmare människan? Väck minister Juha Rehula mitt i natten och han övertygar dig att så är fallet och minst lite till.

Låt din blick svepa över världen. Vad registrerar den? Irritation. Vanmakt. Ökade avstånd mellan besluten och dem som inte fattar dem.

Den politiska produktutvecklingen har funderat på det här sedan andra halvan av 1980-talet. Man skapade berättelsen om det privata kapitalet som överlägset den offentliga sektorn i effektivitet.

Upp med lejonporten, in med det privata och efter en tid är det offentliga drillat så att vi får ut mera av en oförändrad insats.

En sak kunde man inte förutse. Den digitala utveckling som lät världen rusa mot gigantiska och ständigt växande enheter.

På banksidan betydde det ett faktiskt politiskt beroende av institutioner som är för stora för att de ska tilllåtas misslyckas. Vid kris: Upp med porten, in med offentliga insatser. Det privata rullar vidare med oförändrat astronomiska ersättningsnivåer för de ”finansialister” som förorsakade krisen 2008. Och som kommer att utlösa nästa. Världen är repetitiv. Itererande, hette det visst på Sipiläs nyspråk.

Men något lärde vi oss väl? Det är oklart vad.

Tjänstemannahjärnan bakom det nya vårdtänket heter Tuomas Pöysti – en juris doktor som, har vi vant oss, står för skärpa i a-studio- och andra debatter.

Pöysti säger i Helsingin Sanomat (16.1.2017) att de vårdcentraler som ska stå för en del av vården ska åläggas att offentliggöra hur mycket de betalar skatt och i vilket land.

Vårdbehövande finländare har därefter att utöva offentlig kontroll. Vi antas välja bort dem som väljer bort Finland som skattemottagare.

Jag hör till dem som i många år har beundrat Pöysti för hans förmåga att ge oss nya och framför allt överraskande infallsvinklar.

Den här gången har han inte övertygat mig. Gigantiska vårdkedjor med lokala vårdenheter i Finland kan i någon mening jämföras med de stora finansinstitut som fortfarande har alla medel att störta världen i en finanskris.

Varför har de det? För att de kan rekrytera de skarpaste hjärnorna, programmerade för egen vinning utan gränser. För att politiken – regleringen – alltid kommer på efterkälken. Måste den göra det i all evighet? Vi har inte hört Sipilä, Orpo eller någon annan politisk tungviktare säga det som man har skickat ut Pöysti att förklara.

Det är inte vi som har bevisbördan. Det är Sipilä & Co som ska kunna övertyga oss om att lagtexterna och regelverken skrivs så att stora internationella kedjor inte kommer åt att dränera vår offentliga ekonomi på våra pengar.

Vinster i vården är i sig inte problemet. Majoriteten av finländarna får sin dagliga rutinvård av företag som gör vinster: företagshälsovårdens privata aktörer (låt vara att också betalaren är privata företag – vinst i vården handlar det trots det om.)

Problemet är i vilken mån våra ledande politiker bara uttrycker förhoppningar och i vilken mån de faktiskt agerar så att vårdsektorn inte kan bli en ohämmad tummelplats för globala vårdkedjor med aggressiv skatteplanering som lukrativ bisyssla.

Lagproduktionen går på högvarv inför lagstiftningens slutfas. De första lagförslagen ska veterligen ges till riksdagen i april. Argumenten måste komma nu för att hinna fram samtidigt.

De mörka moln jag målat upp ovan springer i regel fram ur vänsterpolitikers paletter. Men, som sagt, vänsterns hållning till vinster i vården är inte rationell.

För alla de som röstar borgerligt gäller det att syna korten. Har Sipilä för avsikt att skingra frågetecknen? Vi behöver inte vänta på de slutliga lagtexterna. Det räcker att statsministern tydligt och entydigt säger att blott Finland har finländska intressen och att han förklarar hur man konkret tillgodoser dem.

Eller är vårdreformen en kusin till minister Anne Berners alkemiska trafikpolitik? Den som skulle a) hyfsa till underhållsunderskottet på 1,5 miljarder euro, b) ha medel över en vinstandel för de mellanliggande operatörerna (som skulle göra vad?), och c) vara kostnadsneutral.

Sipilä svor också denna modell trohet. Det betyder att han argumenterar ur underläge i den mån han över huvud taget argumenterar i vårdfrågan.

Omvalde nejsägaren Antti Rinne blir då de borgerligt tänkandes agent. Rinne går till val på att häva valfriheten – självklart, det skulle andra göra i hans ställe.

Om inte Sipilä och Orpo fram till nu har intresserat sig för att lugna oron hos borgerligt röstande finländare tvingar kommunalvalet dem att göra det. De måste ha svar på denna fråga: Hur avser man konkret att hindra att skattemiljoner rinner ur landet via så kallad kreativ bokföring hos globala vårdkedjor? Frågan överskuggar allt annat. Om man inte kan stänga den porten saknar det på sikt betydelse att man eventuellt kan visa att privata aktörer har effektiverat vården.

Vi kan få mera och bättre vård per insatt faktor via valfriheten.

Men den fördelen är en chimär om privata aktörer kan bokföra ut miljoner i form av uteblivna skatteintäkter – utom räckhåll för en, som det då visar sig, naiv stat.

Herrar ministrar Sipilä och Orpo, ni inser ju att en politik som hindrar detta i högsta grad är en långsiktig borgerlig politik.

Förklara då snabbt hur ni förverkligar det. Helst före valet. Ni bör ju veta det vid det här laget.

”Hur avser man konkret att hindra att skattemiljoner rinner ur landet via så kallad kreativ bokföring hos globala vårdkedjor? Frågan överskuggar allt annat. Om man inte kan stänga den porten saknar det på sikt betydelse att man eventuellt kan visa att privata aktörer har effektiverat vården.”

TORB Jörn KEVIN f.d. chefredaktör för Åbo Underrättelser