Verklighet reducerad till grundfundament
Roy Jacobsens roman utspelar sig på det isolerade Barröy i Norge under den tyska ockupationen. Arbete, tystnad och medmänsklighet under hot är villkoren för huvudpersonen Ingrids liv.
●●Roy Jacobsen
Vitt hav Översättning av Staffan Söderblom Norstedts 2016
Den norska författaren Roy Jacobsens föregående roman De osynliga, om flickan Ingrid på den isolerade ön Barröy, blev hans dittills största publika framgång.
När aktuella fortsättningsdelen Vitt hav inleds råder en känsla av efteråt, en stämning så tung att man knappast behöver ha tagit del av den tidigare boken för att drabbas. Det är efter att andra världskriget pågått i fyra år, och Norge ockuperats. Efter att alla Ingrids släktingar lämnat Barröy, och hon då också själv sett sig tvungen att för ett tag retirera till fastlandet.
Det är svårt att leva ensam på en stormpinad ö, ändå återvänder hon för första gången redan i ett tidigt skede av berättelsen. Hon drivs av sitt behov att återse den miljö hon upplever som sin, till den grad att hon identifierar sig med det karga ölandskapet, liksom av sin olust inför allt fastlandet har att erbjuda.
Också om det här är en fortsättningsdel handlar det om en helt annorlunda roman än föregångaren. Då rådde ett lugn, och Ingrid växte från liten flicka till självständig och driftig kvinna. I nuet är det mesta sönderslaget och hektiskt, och hon
kastas från situation till situation på ett sätt som inte kan förutses.
Arbete som helande kraft
Jacobsen uttrycker sanningar om de livsbevarande existensgrunderna mer effektivt än de flesta, utan att behöva ta till några explicita uttryck. Han illustrerar bara handgripligt att hårt fysiskt arbete kan fungera som helande kraft och primär stödpunkt, då livet annars känns kaotiskt och svårt.
Och för Ingrid blir det också en balanserande faktor när det gäller att hantera ensamheten.
”Ingrid gick in och lagade mat och åt, skurade golvet i köket och i hallen och farstun, torkade trappan till övervåningen och tog fram ullgarn och sydde igen hålet i tröjan, insåg att det inte kom från en spik på fabriken, utan från kniven som liknade en yxa. I morgon skulle hon baka, mjukt tunnbröd och potatisbröd, en bakdag, fylla huset med lukten av ett levande hem – och med bedövande hårt arbete.”
När ensamheten sedan bryts är det på ett överraskande sätt, i och med att hon hittar en rysk soldat som efter en fartygsolycka svårt skadad sökt skydd på ön. Den hyperrealistiska gestaltningen av hur hon tar sig an honom, tvättar honom och sköter om hans sår, är på sina ställen nästan outhärdlig.
Här beskrivs smuts, sjukdom och förfall på ett så levande sätt att man nästan känner stanken, och lika inträngande är sedan också skildringarna av hur smutsen kan tvättas bort, förfallet stävjas och skadorna läkas. Det är inte speciellt glamouröst, men det är verklighet reducerad till grundfundament.
Berättelsens hemligheter
De litterära gestalter Jacobsen under åren rört sig med har alltid föredragit tystnaden framom de många orden, vilket inneburit att dialogerna varit lika karga som de omgivande miljöerna. Och i relationen mellan Ingrid och den skeppsbrutna mannen blir den ordlösa kommunikationens betydelse speciellt accentuerad, eftersom de inte har något annat gemensamt språk än kropparnas.
Samtidigt som hon hela tiden också är medveten om att det är belagt med dödsstraff att skydda ryska soldater.
Delvis just för att skeendet utspelar sig i ett ockuperat land erbjuder romanen också en på Jacobsenskalan ovanligt rik uppsättning hemligheter att grunna på. Den mystiska fartygsförlisningen utanför Barröy är en katastrof som tystas ner, och man kan heller inte alltid vara säker på vilka myndighetspersoner som har flera roller och läcker information åt tyskarna. Men den mest brännande frågan för Ingrid är vad som egentligen hänt under de dagar hon inte kan minnas: efter att soldaten försvunnit från ön och tyskarnas medlöpare anlänt, fram till dess hon vaknat upp på en psykiatrisk klinik.
Det här är ett ångestfyllt osäkerhetsmoment som plågar henne månad efter månad, samtidigt som ett försiktigt liv trots allt igen växer fram på Barröy. Och då Tyskland kapitulerar och freden kommer börjar det se ut som om hon till slut också skulle få fred med sig själv, sina minnen och sitt mörker, och livslinorna är arbetet och den nyfödda dottern.
Hur mycket kan en text bära?
Det händer under läsningen att jag ställer mig frågan hur många utförliga detaljuppräkningar – varvade med bjärta kast i handlingen – som en text kan bära, innan den börjar bågna och knaka i fogarna.
För Jacobsen har velat sy ihop ett splittrat material. Hans starka röda tråd är i alla händelser en Ingrid som visserligen förlorat harmonin från tiden för sitt vuxenblivande, men som ändå hittar tillräcklig kraft för att pussla ihop skärvorna och gå vidare.