”Jag kan fyllas med vad som helst”
Den åldrade Lars Norén börjar alltmer likna ett slags nutidens Dante, som ur tidens mörker drar fram ett ännu större mörker. Men – hemskt att medge – läsaren börjar kanske bli lite avtrubbad.
I sin nya bok Efterlämnat (som följer knappt ett halvår efter en tredje, diger dagboksvolym) har Lars Norén lyft in sin röst i en svårt kvaddad psykpatients huvud.
Mannen är snart 70 år, tycks någon gång ha diagnostiserats med schizofreni, men framför allt har han genomlevt vidriga saker i sin ungdom: blivit regelmässigt våldtagen av sina två bröder, utnyttjats sexuellt av sin farfar. Hans relation till sin numera döda mor har lindrigt uttryckt varit skruvad. Han har varit gift och har tre söner. Hustrun dog i skelettcancer och barnen har han ingen kontakt med. Hela sitt vuxna liv har han vistats i omgångar på psykanstalt.
Man har bett honom att skriva ner sina minnen, men det vi läser är snarare ett slags förarbete eller, lika gärna, en omväg. Det kan förstås inte vara något annat; en ofullbordan, en famlande ansats eller ett fåfängt försök att undkomma, men också en obetvinglig drift att tala för att sedan kan ske nå tystnadens vila. Texten väller fram, utan skiljetecken eller styckeindelning, dock med en del versaler och pauser som gör den någorlunda genomskinlig.
Mannen har flera register; han kan vara ganska redigt resonerande men också upprepa sig tvångsmässigt; han kan veckla ut längre sammanhängande sekvenser eller ideligen avbryta sig själv – på sätt och vis tecknar boken som helhet ett slags sönderfallets form. Här finns både distans och patologisk symbios, lidelsefri saklighet och emotionell stegring.
Oavsett är stilen för det mesta talspråklig, gärna bollande stående uttryck – ”Envis som synden”, ”Gjort mycket I mina dar” – men har även element som sticker ut, latinska termer till exempel. Och mitt i eländet finns ett slags aforis tisk humor: ”Man måste bita ihop med eller utan tänder”, ”Man måste hålla sig à jour med sitt öde”.
Döendets ljus
”Är det flera här Det är flera här Jag känner dem inte De går inte att lära känna”, berättar mannen om sina medpatienter – en ung pojke och en äldre man återkommer och bidrar till en viss rumslig enhet. Men dessa och andra ord går också att uppfatta metalitterärt. ”Om jag flyttar en stol förändras hela rummet”, säger mannen, ”Jag kan fyllas med vad som helst Till och med en verklig person”. Det är som om dramatikern eller kort och gott konstnären Norén steg fram och kommenterade arbetsprocessen.
Vi känner då och då igen både dagboksprosaisten och författaren till de furiösa, liksom negativladdade, prosapoetisktfilosofiska böckerna, Filosofins natt (2012) och Ingen (2014). Efterlämnat är ändå ett verk i egen rätt, kanske inte fullt så drabbande som de senast föregående böckerna, eller så börjar man bli lite för van vid tematiken (dialektiken, gudstomheten, ondskan) och – hemskt att medge – lite avtrubbad. Nivån är förstås ändå hög. Den åldrade Norén börjar alltmer likna ett slags nutidens Dante, som ur tidens mörker drar fram ett ännu större mörker – och samtidigt avtvingar försvinnandets och döendets ljus en försoning bortom tiden.
Här finns både distans och patologisk symbios, lidelsefri saklighet och emotionell stegring.