Kärlek och sorg i Österbotten
Kvinnorna står i fokus i Tammerforsoperans uppsättning av Österbottningar.
Regi Tuomas Parkkinen, dir. AnnaMaria Helsing, scenografi Sampo Pyhälä, kostym Pirjo Liiri-Majava. I huvudrollerna Tiina-Maija Koskela, Marjukka Tepponen, Päivi Nisula, Ville Rusanen, Jyrki Anttila, Waltteri Torikka och Kristjan Mõisnik. Tammerforshuset 10.2.2017.
Liksom Okänd soldat dyker även Leevi Madetojas opera Österbottningar upp på repertoaren under landets 100-årsjubileum. Regissören Tuomas Parkkinen har placerat nationalklenoden i en obestämd epok, kanske för att inte temat skulle kännas så självklart. Och så har han även valt att koncentrera sig på kvinnorna i operan.
Inget fel i sig att ha kvinnoödena i blickpunkten. Operans tre kvinnor förlorar sina män: Maijas man Antti fängslas och förvisas till Sibirien, Liisas man Jussi skjuts av den orättvise länsmannen och Kaisa har förlorat sin man åt spriten. Speciellt annorlunda blir verket ändå inte med denna vinkling helt enkelt för att kvinnornas roll alltid varit framträdande i de tolkningar av verket jag sett.
I diskret lantlig kostymering spelar Parkkinen upp sin vision med en lätt moderniserad prägel. Scenen har en märklig rund bunkerinramning i ljusblått och Harrigården finns med bara i form av små finurliga miniatyrmodeller som hänger i luften. Scenbilden ger helheten en viss tilltalande fräschör men den känns ändå så pass sval att jag nästan saknar de traditionella klichéerna.
Parkkinen låter ensemblen spela ganska yvigt, ibland direkt handgripligt med stora gester. Här finns roligt stiliserad folkdans, humor och några lite mer vågade scener rakt på sak, till exempel Jussis och Liisas kärleksduett. Kroppsspråket går även annars rätt långt, då Kaisa tilllåts massera länsmans axlar under förhöret. Underbart känsliga ögonblick har regin också, då Liisa beskriver sin förälskelse. Effektfull är lyckligtvis även den centrala scenen, då Jussi knivhugger länsmannen som skjutit honom.
Solisterna är väl valda för sina roller och sångare som man gärna skul- le se också i andra sammanhang. Antti sjöngs och spelas alldeles utmärkt av Jyrki Anttila som har den rätta fräckheten. Regin gör honom till en man som vid minsta provokation tar till knytnävarna och han är alltså skyldig till det han anklagas för. Hans trolovade Maija som hamnat i pietismens klor görs duktigt av Tiina-Maija Koskela som också sjunger acceptabelt.
Det perfekta paret
Det andra paret är perfekt. Jussi tecknas så överdådigt och charmigt av Ville Rusanen att man nästan stundtals lyckas glömma Jorma Hynninen, i synnerhet som Rusanen har sina helt egna betoningar. Och lilla Liisa med de klara ögonen, Marjukka Tepponen, är verkligen intagande fastän hon så tydligt gillrar en fälla för att få Jussi att falla för henne. Färgstark och sprittande är även Päivi Nisulas härliga Kaisa, kanske den klokaste av huvudpersonerna.
Som Karjanmaan Köysti har Tammerfors engagerat förföriske Waltteri Torikka som görs roligt till något slag av popidol. Det finns många goda prestationer i den långa rollistan, inte minst den dråplige skrivaren Anssi Hirvonen som inte synts på våra scener på en tid.
Tammerforsoperan har satt sin sedvanliga kvalitetsprägel på hela uppsättningen. Det gäller den väl spelande 70-årsjubilerande kören, den utomordentliga orkestern och hela teamet som medverkat i olika uppgifter. Anna-Maria Helsing hade utmärkt kontroll på den ganska dämpade musikaliska helheten och gav föreställningen en värme som scenaktionen ibland saknade.
Uppsättningen är eminent sevärd med sina tilltalande solister och sitt ofta livliga spel som störs av ett visst effektsökeri.
Madetojas opera är ett gripande verk som ändå inte gjorde riktigt full verkan kanske genom att uppsättningen inte var förankrad i någon bestämd verklighet.