RSO riktar strålkastaren mot harpan
●●Radions symfoniorkester
Hannu Lintu, dirigent. Xavier de Maistre, harpa. Stravinskij, Saariaho, Beethoven. Musikhuset 10.2.
RSO:s fredagskonsert var lång och ymnig, men ett dragplåster var det nya verket Trans för harpa och orkesterav tonsättaren Kaija Saariaho. Saariahos styrka har alltid varit ett suveränt och personligt förhållande
till enskilda instrument, inte minst harpan. I det här avseendet uppfyller det nya verket alla förväntningar.
Solisten står starkt i fokus – kanske på något sätt ensam – medan orkestern bildar ett ekande utrymme som svarar. Trans är indelat i tre satser men skillnaderna mellan delarna är inte knivskarpa. I första satsen leder harpan med knäppningar och svepningar som bildar harmonier i orkestern. Andra satsen studerar enskilda objekt – till exempel dova slag på låga strängar och ett motiv i höga registret som påminner om japansk kotomusik. I mitten hörs välljudande melodisk musik för orkester. Tredje satsen är en underligt kallblodig final med snabb musik i en fundersam atmosfär.
Överlag är Saariahos nya musik för harpa tacksamt och stilfullt tilltalande. Villkoren är så förträffliga att jag gärna hade hört ett längre verk. Vid första lyssning ter sig Trans aningen flyktig och kortfattad.
Solisten Xavier de Maistre imponerade med en rofylld attityd och stillhet. Saariahos finstilta rytmer och intrikata mönster spelades ledigt men exakt. Lika självsäkert, för att inte säga kaxigt, var virtuosnumret av Félix Godefroids som encore, variationer på melodin av Min hatt den har tre kanter.
Teknisk suveränitet
Harpan spelar en viktig roll också i Igor Stravinskijs balett Orfeus som
öppnade konserten (här med orkesterns egna harpist Anna Le Dantek). Stravinskijs nyklassiska verk är som bäst när orkestern vågar spela ohämmat sötsliskigt. RSO övertygade med silkeslena stråkharmonier och finslipat knäppa rytmer. Likväl saknade jag mer humor och Hollywoodkaraktär i musiken.
Det var intressant att se hur annorlunda Radions symfoniorkester spelade vid konsertens andra hälft med Beethovens tredje symfoni, Eroica, på programmet. Kanoniserade verk möjliggör en annan sorts musicerande.
Hannu Lintu dirigerade utantill. Musikerna behöver knappt några anvisningar. Som publik känner man av den tekniska suveräniteten i form av en omedelbar glädje som smittar av sig.
Radions symfoniorkester spelade en sansad och musikantisk version av Eroica som ofta vill svälla upp genom överdrivna föreställningar om heroism. Klart är att orkestern förhåller sig till tidsenlig uppförandepraxis med stort allvar. Tempon är noggrant fastspikade till fördel av spelglädje, fartfylldhet och rytm. Därmed inte sagt att det inte finns bombastiska stunder, som den hårresande fugan i mitten av andra satsens begravningståg eller dissonanserna i genomföringen av första satsen.