Renoveringshumor och -elände
Teater
●●Raksamonologer
Text: Peter Lüttge, Jan Korander, Janne Pellinen och arbetsgruppen. Regi: Janne Pellinen. Scenografi: Mika Helin. Ljus, ljud, musik: Roy Boswell. På scenen: Jan Korander. Svenska Teatern, Nicken.
Vi får ett meddelande i handen innan vi stiger in på Svenska Teaterns Nickenscen: scenen håller på att saneras och man beklagar eventuella besvär det medför. Där inne är det fullt av byggmaterial, redskap och en invecklad halvfärdig konstruktion i trä.
Doonarna heter arbetsgruppen bakom Raksamonologer (raksa = byggarbetsplats), en enmans entimmesföreställning som bygger på texter skrivna av Peter Lüttge och Jan Korander, bearbetade av regissören Janne Pellinen och gruppen.
Föreställningen handlar om mannen – han förblir utan namn – som är byggarbetare, äkta man och familjefar. Dagtid renoverar han fasader från en skylift, kvällstid arbetar han på det egna huset – ett evighetsprojekt. Nu är köket i tur, och den ödesdigra väggen med specialkakel inköpta under bröllopsresan i Toscana.
Mannen vill vara en så kallad alfa softy eftersom det enligt en undersökning är vad kvinnor vill ha, men han vet inte riktigt hur det ska gå till – det är ju en självmotsägelse.
Jan Korander med sin västnyländska dialekt är perfekt i rollen som den sympatiske mannen som vill vara sin fru till lags men som ibland tappar kontrollen, och han levererar betraktelserna och berättelserna med en rik variation i uttryck och känsla. Han gör de allvarligare
Korander är en stark skådespelare med komisk talang som bjuder på sig själv på ett avväpnande sätt.
existentiella bitarna lika fint som de absurda dröm och fantasiscenerna och machomanepisoderna. Korander är en stark skådespelare med komisk talang som bjuder på sig själv på ett avväpnande sätt.
Mika Helin har skapat den bastanta funktionsenliga scenografin (ett plus för lösningen med dockhuset) och Roy Boswell står för ljusoch ljuddesignen som ger föreställningen stämning och rytm. Livevideoprojektionen används på ett bra sätt och finns inte bara med som ett obligatoriskt element.
Doonarna har gjort ett gediget jobb och resultatet är helgjutet – till skillnad från hur mannen uppmanas jobba med fasadens tegelstenar: det ska vara rakt nere vid ögonhöjd men där uppe vid taket är det ingen som ser hur stenarna sitter.
Föreställningen är underhållande och överraskande och publiken involveras på ett naturligt sätt. Jag gillar den finstämda scenen med Sisyfoshänvisningen och den underliga undervattensscenen då mannen ser två åldringar genom fönstret på sjunde våningen och flyger iväg i fantasin. Texten är flytande och rolig, även om skilsmässotemat är allvarligt. ”Jag äger inte huset, det är huset som äger oss”, konstaterar mannen. Alla som byggt eller renoverat hus kan säkert känna igen sig.