Liten pojke i stort hus
På väg till vinterbadet passerar jag regelbundet en vit tvåplansvilla i det större formatet. För det mesta syns inga livstecken där, men en stormig dag med 20 meter höga vågor på havet och hårda vindar också på land stod en liten pojke på den isiga trottoaren utanför grinden. Skakande som en hund och gråtande så hjärtat ville brista.
En liten pojke, barhuvad, klädd i tunna innekläder, med sockor på fötterna. I hans ena hand dinglade en nyckel. Dörren till villan stod på vid gavel. Jag stannade min cykel och frågade på finska vad som hänt. Svaret kom som ett ynkligt pip: – Ja hörde nåt konstigt ljud. Ja våga int bli kvar. Situationen klarnade strax. Den lille pojken hade kommit hem från skolan till ett stort hus, fyllt med skrämmande tomhet. Och i denna tomhet något som var ännu värre. Något som skapade panik. Enda räddningen var att huvudstupa rusa ut. Hur länge hade han stått härute? Kanske fem minuter. Hade ingen passerat innan jag kom? Jo, några bilar. Och två personer hade vandrat förbi utan att reagera. Vem vill nu blanda sig i andras affärer?
Vill och vill, men finns det alltid ett val – med bevarad mänsklighet? Vad som nu är mänsklighet. Härute kunde pojken hur som helst inte bli stående, han skulle snabbt bli nedkyld. Fick jag följa med honom in och kolla läget? Ja, det fick jag.
Vi öppnade grinden. Invid den varnade en skylt för hundar som sprang lösa, men de fanns inte längre kvar. I tamburen strömmade värmen emot oss. Golvet var snyggt, inga spår efter inbrottstjuvars kängor. Och låset till ytterdörren var ouppbrutet.
– Det du hörde var nog bara vinden. Här finns inget farligt, du kan lita på mig. Men ring mamma i alla fall. – Hellre pappa. En mobil låg på tamburbordet. Pojken pratade en stund ivrigt med personen i andra ändan, sen räckte han telefonen till mig. Jag presenterade mig, förklarade läget. Den manliga rösten sa att han snart skulle åka från jobbet. Hemma senast om en timme.
Den lille pojken hade nu lugnat sig. Jag frågade om jag fick fortsätta min färd. Det fick jag. – Hej då, ta det lugnt bara. Allt ordnar sig. Jag stängde dörren och återvände till min Hermes. Allt ordnar sig. Lätt att säga till en åttaåring. En liten pojke, ensam i ett väldigt hus.