Vilken lättnad
Äntligen har jag beslutat mig för att skriva mina memoarer. Ni vet, i årtionden är man för ung (om man inte är idrottare förstås). Eller det känns helt enkelt inte aktuellt. Sedan börjar man vara rädd för att man inte kommer att minnas, för vem bryr sig om att anteckna allt som händer hela tiden (om man inte är politiker förstås) och sedan minns man kanske inte. På riktigt. Man kanske inte ens minns att man hade tänkt skriva sina memoarer. Och man kanske inte heller minns hur man stavar ordet memoirer. Och i det skedet börjar det ju jämna ut sig på något sätt. Lugnet lägger sig liksom. Och memoarerna behövs kanske inte längre. Och man skulle ändå inte orka skriva dem.
Så nu gäller det att hinna före Stora Lugnet. I god tid. Fniss, som om någon skulle veta när Lugnet infinner sig. Nu sätter jag i gång. Jag måste bara klargöra vissa principer för mig själv. Jag antar att det är ett antal olika slags människor som kommer att läsa mina memoarer.
Jag menar, saker och ting kan ju upplevas och beskrivas på olika sätt. Någon läsare vill kanske ha en lättsam text med plats för skratt eller åtminstone småleenden. En annan vill kanske ha text och bara text, kalla fakta liksom. Och en tredje läsare vill kanske bara ha en massa bilder med nostalgiska texter. Borde jag alltså åstadkomma flera olika, alternativa memoarer?
Och nu höll jag på att glömma det största problemet. Släktingarna. Och kollegorna, jösses. Alla tycker ju inte om alla och alla vill inte höra allt. Och så har folk olika åsikter om hur det gick till när den och den kollegan blev anställd och vad den och den chefen torde ha tyckt och sagt. Jag får alltså skriva ganska många versioner av mina memoarer. Jag antar att den digitala tekniken klarar av att skilja versionerna åt och också distribuera dem via olika kanaler. Men det här börjar ju onekligen kännas lite jobbigt. Hur ska jag själv hålla reda på alla versioner av alternativa memoarsanningar?
Ett sätt kunde ju vara att jag bara skriver en version, min egen version liksom, director’s cut. Men om jag berättar allt som det faktiskt var, då måste jag hålla mycket låg profil med mina memoarer, så att så få som möjligt av riskpersonerna läser dem. Det bästa är då kanske att de inte publiceras över huvud taget? Det låter ju inte så bra förstås. Men den goda sidan är att jag kan ta med alla läskiga och komprometterande detaljer, utan själv- eller annan censur. Fast nu undrar kanske någon moraliskt medveten läsare om man inte alltid borde sträva efter ärlighet när man skriver? Men det är ju det jag gör. Strävar.
Alla tycker ju inte om alla och alla vill inte höra allt. Och så har folk olika åsikter om hur det gick till när den och den kollegan blev anställd och vad den och den chefen torde ha tyckt och sagt. Jag får alltså skriva många versioner av mina memoarer.