Pengarna spöke i kulturreform

– Den nuvarande teater- och orkesterlagen är trettio år gammal och svarar inte längre mot dagens behov. När lagen kom stod stadsorkestrarna och -teatrarna för en stor del av aktiviteten, i dag ser verkligheten lite annorlunda ut, förklarar Jaakko Kuusisto

– Det har talats mycket om det nuvarande systemet och dess olika problem, men vi inledde hela processen med att studera nuläget rätt noggrant. Systemet har garanterat en stabil omgivning och om man tänker på till exempel orkestrarna är finansieringsprincipen väl anpassad för att driva en symfoniorkester. Men systemet har varit så stabilt att det knappt har funnits någon väg in och inte heller ut. De största upplevda problemen hänger ihop med att ytterst få aktörer har blivit utkastade, säger violinisten, dirigenten och tonsättaren Jaakko Kuusisto.

Är systemet sönder?

– Jag tycker inte att det har varit så dåligt som somliga säger.

Det som enligt Kuusisto har varit problematiskt är att de enda grunderna för finansieringen av statsandelsinstitutionerna hittills har varit beräkningen av årsverken.

– När det inte finns andra kriterier, är det praktiskt taget omöjligt för ministeriet att på riktigt välja, om pengarna inte räcker till. Hittills har det betytt att när någon ny kommit in, så har redan de existerande aktörernas statsandelar automatiskt krympt. Risken är att man hamnar i ett system där det finns så många aktörer att ingen får den summa pengar som den skulle vara berättigad till.

– Jag vet inte om det som lagen säger skulle ha uppfyllts under ett enda år sedan den skrevs, säger Kuusisto.

Konstfältet har varit enigt om att något måste göras och Jaakko Kuusisto har lett den arbetsgrupp som tillsattes av minister Sanni GrahnLaasonen (Saml) i somras för att utvärdera statsandelssystemet.

– Men, tillägger han, det finns ett spöke bakom alltsammans:

– Vad än vi gör, löser vi problemen bara delvis. Vissa problem kan endast lösas genom att tillföra mera pengar, och det kommer att bli svårt.

Öppnar för förändring

Finska kulturfondens specialmedarbetare Veli-Markus Tapio är en av hjärnorna bakom de fyra principerna som arbetsgruppen formulerat. Det låter nästan som en antiklimax när han förklarar hur den nya världsordningen kommer att se ut.

– När lagen träder i kraft är målsättningen att ingenting ska förändras omedelbart. Men tanken är att öppna upp för möjligheten till förändring.

– Ett av de centrala syftena med den nuvarande lagen har varit stabilitet och att garantera tillräcklig re- gional spridning av kulturtjänster. I det avseendet har lagen fungerat väl och de syftena kvarstår. Det nuvarande systemet har dock inte uppmuntrat till kvalitet i tillräckligt hög utsträckning eller rotation för den delen. Det har gjort att när ett nytt gäng arga konstnärer uppstått har de inte haft samma möjlighet att etablera sig som de gamla.

– I vårt förslag talar vi om en rättvisare fördelning av medlen. De som har haft en extrem trygghet, kommer att få pruta lite på den medan de som haft det extremt otryggt får bättre möjligheter att etablera sig.

Vad än vi gör, löser vi problemen bara delvis. Vissa problem kan endast lösas genom att tillföra mera pengar, och det kommer att bli svårt. Jaakko Kuusisto

Tapio berömmer diskussionerna som arbetsgruppens medlemmar fört med representanter från fältet i olika workshopar under hösten.

– Processen har varit arbetsam, men diskussionerna har varit givande och konstruktiva.

När arbetsgruppen har definierat kriterierna för finansieringen i framtiden har man vid upprepade tillfällen diskuterat kvalitet.

– En god innovation har varit insikten om att man kan särskilja konstnärlig kvalitet och organisatorisk kvalitet. Medan den första kan utvärderas kollegialt, handlar den senare mera om gott ledarskap med allt vad det innebär. Det finns ett enormt behov för gott ledarskap i konstvärlden, det är inte bara ett neoliberalistiskt påfund.

Om reformen tuffar på som den hittills gjort, i mestadels positiva ordalag, kan det betyda att vissa institutioners finansiering kringskärs kraftigt i ett senare skede. Utan en aktiv intressebevakning kan därför en stor del av den kulturella infrastrukturen potentiellt vara hotad.

– Om man vill se en politisk tendens i reformen, kan man säga att högervindarna blåser starkare än vänstervindarna nu, säger Tapio.