Bristen på koherens är en stor politisk utmaning

Det finns ingen rak väg till att sammanföra ”det praktiska livet” och ”idealmoralen” till en odelbar helhet, skriver Mikael Kosk i ett svar till Nora Hämäläinen och Thomas Wallgren.

En rottråd i den givande diskussionen mellan Thomas Wallgren och Nora Hämäläinen (HBL 2.2) kring Hämäläinens essä om gott och ont (HBL 29.1) är om vi kan besvara frågan om en livsform är bättre än en annan.

Säkerligen är det inte moralfilosofins uppgift att leverera ett sådant svar. De filosofiska debatterna har visat att de som kommer med för stora anspråk på sanning och rättvisa till slut står med byxorna nere. Det kan inte heller vara den demokratiska politikens uppgift att ställa olika livsformer i en rangordning. Då glider man snabbt ner i den kulturella rasism som kommit att ersätta den biologiskt betingade rasismen.

Trots allt verkar svaret på frågan om vilka livsformer som är bättre än andra i en del fall vara uppenbart. Det finns människor som lever under omständigheter som det skulle vara en cynism utan like att benämna som livsformer. Såsom de som tvingats på flykt och lever i läger utan de enklaste förnödenheter och utan någon visshet om att det i framtiden finns en plats dit de kan ta sig. De som lever under förslavande förhållanden utan rättigheter. De som lever på mindre än en dollar om dagen.

Även i ett välfärdssamhälle som Finland finns människor som måste uppleva förnedringen att ställa sig i en brödkö för att det inte finns någon som helst möjlighet att få vardagen att gå ihop.

Det kan inte vara någonting annat än ett moraliskt imperativ i Immanuel Kants mening att göra någonting för att få de människor som lever i undermåliga förhållanden att leva ett värdigt liv.

För att det över huvud taget ska vara möjligt att tala om livsformer förutsätts att det finns individuella och kollektiva subjekt som har en faktisk möjlighet att välja sina livsformer och som således också kan ställas till svars för dem. Den brist på koherens som Hämäläinen så riktigt påtalar kan knappast förstås och hanteras utan att vi först går till de grundläggande premisserna för vilka människors faktiska valmöjligheter är, både på den vardagliga och den övergripande politiska nivån. Den som gör sina små vardagliga val, vinterdäck och besiktning, skolans julfest, en lämplig present åt x, och vad allt Hämäläinen räknar upp, befinner sig redan i en rätt tryggad position som bygger på att en lång rad av premisser på den övergripande politiska nivån är uppfyllda.

Det går inte att moralisera över att människor ofta gör sina var- dagliga val utifrån rätt snäva intressen för sig själva och sin närmaste krets. Ett demokratiskt och öppet samhälle garanterar var och en den friheten och rättigheten. Problemet är att det blir oöverskådligt att försöka få syn på vilka alla politiska konsekvenser dessa sammanräknade vardagliga avgöranden har, även om konsekvenser som till exempel miljöbelastningen torde vara klargjorda för alla.

Det finns ingen rak väg till att sammanföra ”det praktiska livet” och ”idealmoralen” till en odelbar helhet. Det råder en grundläggande brist på koherens mellan olika mål och ideal som styr olika verksamheter, och därmed blir också verklighetsbeskrivningarna inkommensurabla.

Det är kanske inte i första hand en filosofisk, litterär, vetenskaplig eller journalistisk uppgift att gestalta konflikterna och bristen på koherens, även om alla dessa verksamheter på sitt sätt hjälper till med verklighetsbeskrivningarna. Det avgjort viktigaste är att de inkoherenta beskrivningarna, målen och värderingarna når fram till den politiska sfä- ren och blir till en del av de politiska övervägandena och besluten.

Det finns inte någon gemensam, allomfattande berättelse som politiken kunde bygga sina mål på. Den största politiska utmaningen är att kunna hantera det inkommensurabla i de olika verklighetsbeskrivningarna och utifrån dem formulera mål som, trots att utgångspunkten är motstridig, är godtagbara i en övergripande, djupt moralisk bemärkelse.