Silence är en stor film om religion och realism
Film Tro och tvivel, tortyr och förödmjukelser. Men genom alla prövningar och umbäranden tiger Gud och förblir stum.
DRAMA
● Silence
HHHHI Regi Martin Scorsese. Manus: Martin Scorsese och Jay Cocks, på basis av Shûsako Endôs roman. Foto: Rodrigo Prieto. Musik: Kathryn och Kim Allen Kluge. I rollerna: Andrew Garfield, Adam Driver, Liam Neeson, Yôsuke Kubozuka, Issei Ogata.
En filmhistoriskt framträdande roll har väl jesuiterna inte spelat sedan de dök upp i Roland Joffés The Mission (1986), den märkliga historien om de missionsstationer jesuiterna grundade hos guaranifolket i Paraguay.
Till jesuiterna återkommer Martin Scorsese i Silence som utspelar sig i 1640-talets Japan. Närmare bestämt vid en tidpunkt när deras mission inte längre tolereras i riket. Alla japanska proselyter och konvertiter förföljs på det grymmaste och strängaste sätt. Scorseses förlaga är den katolska författaren Shûsako Endôs roman från 1966 som prisats av både Graham Greene och John Updike.
Resenärerna i Silence är två unga portugisiska jesuiter, fader Rodrigues (Andrew Garfield) och fader Garupe (Adam Driver) som hemma får höra att deras mentor fader Ferreira (Liam Neeson) i Japan valt avfällingens väg och blivit buddist. De vägrar tro på ryktet och söker sig på hemliga vägar till Japan.
En Via Dolorosa och Imitatio Christi. De trosvissa jesuiterna är beredda på det värsta, även på martyrskapet. Samtidigt är de något av partigängare på hemligt uppdrag och utan att veta vem som är vän och vem fiende. Hemliga kristna kolonier tar emot dem med öppna armar men ständigt är myndigheterna dem på spåren. Även angivare och människor med vacklande hållning förekommer. En förödmjukande ritual som japanerna satt i system är att försöka få de kristna att trampa på en bild av Frälsaren.
Den grymma realismen dominerar
Tro och tvivel, tortyr, förödmjukelser och uppgivenhet. Men genom alla prövningar och umbäranden tiger Gud och förblir stum. Snart skiljs de två jesuiternas vägar åt och fader Garupe går ett tragiskt öde till mötes. Fader Rodrigues fortsätter färden och hoppas sammanstråla med fader Ferreira och få veta sanningen.
Ett speciellt intresse tilldrar sig Rodrigues möte med den japanska ”inkvisitorn” Inoue (Issei Ogata) som försöker få honom och andra kristna att överge sin ståndpunkt. En klok och human man som hävdar att kristendomen är och förblir främmande för Japan där den aldrig kan slå rot. När Ferreira slutligen dyker upp är vi delvis inne i en nästan ”conradsk” resa också om Ferreira inte är någon renodlad överste Kurtz. Men mycket riktigt har han blivit avfälling och buddist och gift sig med en japanska. Ett beslut som ursprungligen motiverades av att han ville rädda andra kristna från tortyr och död. Nu uppmanar han Rodrigues att följa hans exempel.
Som vi minns har Scorsese även tidigare gjort utflykter till religiösa och andliga sfärer. Då tänker man i första hand på hans Kazantzakis-filmatisering Kristi sista frestelse (1988) men han stod även för den buddistiska resan Kundun (1997), berättelsen om den fjortonde Dalai lama.
Silence är en stor och monumental duk där den grymma realismen, eller rentav verismen, ofta dominerar. Det spirituella och surrealistiska är onödigt satt på sparlåga. Tematiskt öppnar sig ändå en intressant film om trons och religionens relativitet och om skillnaden mellan västerländskt och österländskt. För moderna betraktare var jesuiternas verksamhet trots allt en form av kristen kolonialism och allt vad de fick uthärda ingenting annat än ett eko av hur den kristna kyrkan behandlade sina kättare och avfällingar.
De är frågor som Scorsese tangerar liksom han i filmens epilog än en gång försiktigt återvänder till den kristna mystiken.