PK som kritiserar PK
Överdriven politisk korrekthet och lättkränkthet är den gemensamma fienden för de svenska komikerna Magnus Betnér och Soran Ismail.
●●En skam för Sverige 2, Magnus Betnér och Soran Ismail, Savoy 18.2
Samarbetet fortsätter. Två säljer bättre än en.
Hösten 2014 besökte de svenska ståuppkomikerna Magnus Betnér och Soran Ismail Helsingfors med den utmärkta föreställningen En skam för Sverige. Förra veckan gjorde komikerpolarna fyra gig i Svenskfinland med uppföljaren En skam för Sverige 2, en miniturné som avslutades i Helsingfors i lördags.
Liksom förra gången inledde Betnér, varvid Ismail tog vid efter pausen. Dessutom blev det en mellanakt med dem båda på scenen, vilket i sin något otajta tramsighet också var föreställningens svagaste moment. Det är som solokomiker de är bäst, bland de vassaste vårt grannland har att erbjuda faktiskt.
I maj besökte Betnér Helsingfors med en Work in progress-föreställning där han testade nyskrivet material på publiken, ett vanligt sätt för komiker att jobba numera. Salen var allt annat än fullsatt den gången, men för oss som var där var lördagskvällens material bekant, om än något bearbetat. Då liksom nu drev Betnér med triggervarningar, Adéles texter och temadagar. Visst var det ställvis kul, men det blev ändå viss repriskänsla. Ett skämt fungerar onekligen bäst första gången man hör det.
Generationskritik
Som komiker är Betnér och Ismail både lika och olika. Duons förra föreställningen var mera uttalat politisk, där de båda var kritiska mot särskilt Sverigedemokraterna. Det som förenar dem denna gång är en kritisk udd mot överdriven politisk korrekthet och de absurda uttryck den kan ta. Här bör kanske för tydlighets skull påpekas att de båda tillhör den liberala så kallade PK-falangen som är ett hatobjekt i vissa läger. Ismail kritiserar särskilt sin egen generation av 80- och 90-talister som individualistisk, söndercurlad och ständigt kränkt av olika anledningar.
Mer specifikt personifierar han fienden som ”tygpåsekillar som studerar genusvetenskap”, personer som tar sig den förmätna rätten att tillrättavisa andra om hur de borde tänka och uttrycka sig – något som han säkert också vinner fler vänner än fiender på i publiken.
I sin generationskritik framstår han närmast som en 50-talistfarbror i en 29-årings kropp, och 40och 50-talisterna är också en generation som han hyllar.
Motargument
Till lynnet är de olika. Betnér, som inte är fullt lika arg som i sina yngre dagar och vars bittra kanter slipats ner något genom åren, bjuder på mera omedelbar, flabbfiskande ståupp. Ismail är den snäppet mera intellektuella som framför sina resonemang lugnt, nästan dämpat introvert.
Beträffande båda har man känslan av att materialet bemöter den kritik som de får ta emot på sociala medier och av sin publik, och som de upplever inskränker på deras frihet som komiker. När det gäller debatteknik kan de sin sak.
Det här är inte killar man gärna tjafsar med verbalt, så lätt snackar de omkull dig.