Skrivklåda
● Skriv, sa han.
Och så jag har skrivit. Så att fingrarna har blött – privat, under studier, i yrkeslivets olika former. Först på klonkande gamla apparater där bokstavsarmarna fastnade i varandra. Skrev man för snabbt fick man ibland med våld sära på armarna som trasslat in sig och vägrade fungera.
En äldre generation vet exakt vad jag talar om – en yngre vet inte. Jag talar om skrivmaskinen. Den där som i dag kan ses på museum eller på någon kontorshylla som en relik över svunna tider.
Jag började med mors gamla svarta. Kanske hade hon fått den i födelsedagsgåva någon gång. Den hade helrunda tangenter med silverfärgade kanter. Knappast en Remington, men en sötnos likaväl. Det var på den tiden man ännu använde kalkerpapper – oj, jag hade glömt dem. Det var blåfärgade papper man satte mellan skrivarken för att kopiera samtidigt som man skrev.
I något skede lärde jag mig tiofingersystemet och blev snabbare – jag tror det var mors gamla svarta jag ska tacka. Jag hade ju smygtränat.
Sedan blev det elskrivmaskiner med on/off-knapp. När den startade sattes ett envetet, gnagande surr i gång. Sedan kom datorn – som först såg ut som en elskrivmaskin. Men större. För att senare krympa, krympa och åter krympa.
Vad jag än våndades över, vad jag än ville göra var svaret till slut detsamma: Skriv!
● I dag är tiofingersystemet nästan till förfång. Försök använda systemet på en smarttelefon eller en pekplatta. Då kommer man inte långt. Mina fingrar är inprogrammerade för ett stort tangentbord – jag känner mig som en häst utan hovar när jag fumlar mig fram med två fingrar över det minimala tangentbordet på telefonen. Det är bara mitt högra lillfinger som vet var bokstaven ä finns. Min hjärna vet det inte. Men jag skriver – lik förbannat. Jag drillades rejält. Min första chefredaktörs maning upprepades gång på gång: Skriv! Vad jag än våndades över, vad jag än ville göra var svaret till slut detsamma: Skriv! Det är jag honom evigt tacksam för. Det går inte att leva utan att skriva. Och inte utan att granska det skrivna.
● Det skrivna publicerade ordet har under den senaste tiden fått utstå massiv kritik och försöken att styra över det skrivna ordet är många. Att den amerikanska presidenten anser sig må bäst utan journalistik och medier är väl alla upplysta om nu. Många andra politiker håller säkert med honom.
Men tack och lov sjunger alla inte samma sång – det finns de som tror att orden behövs och som försöker skilja åt fabel, lögn och sanning. Den tron blir viktigare för varje dag då allas ord sprids. Det handlar inte längre om vem som skickar de starkaste röksignalerna eller vems rubrik som skriker högst på en tryckt sida. Allt går ut – och når någon. På gott och på ont.
Så skriv!