Vilken språkverklighet ska vi anpassa oss till?

SPRåK Under rubriken ”Svenska blev finska” bjuder Harry Halme oss finlandssvenskar välkomna till verkligheten (HBL 1.3). Den verklighet som innebär att vi inte längre bör förvänta oss service på svenska i Helsingfors bland annat på hotell eller restauranger.

Den verklighet Halme definierar är alltså en där alla svenskspråkiga skall sluta kräva service på svenska. Det har tydligen undgått Halme att det inom vida kretsar i båda språkgrupperna uppmanats till användandet av svenskan på olika håll i samhället. Detta för att påvisa svenska språkets allt annat än förtidiga död.

I dagens Finland tycks det vara svårt att godkänna den primära artigheten att försöka uttrycka sig på kundens språk. Är det övermäktigt är det ju inte kundens sak att ödmjukt be om ursäkt och byta till ett språk som passar utan det faller på den som inte kan tillgodose kundens önskemål vad gäller språkvalet. ”Moikka” och ”Moro” som svar på en hövlig hälsning faller kanske inte heller alla kundkategorier i smaken.

Då vi nu firar 100 år av självständighet är diskussionen om svenskan i studentexamen endast en liten del av problematiken. Större oro väcker det att den svenskspråkiga befolkningen inte känner sig helt bekväm med språkklimatet och inte med de hatattityder som Halme så uppenbart representerar.

Är det svårt för Halme och hans gelikar att åtminstone för en kort tid reflektera över med vilka gemensamma visioner, prestationer och uppoffringar alla finländare bidragit till att vi över huvud taget nått denna milstolpe?

Historikern Hans Kohns analys av nationalismen definierar den slutna, etniska nationen som en där medborgarna definieras med hjälp av biologiska faktorer såsom religion, kultur, språk etcetera. De som saknar dessa påstådda blodsband är utestängda för alltid eller måste låta sig assimileras fullständigt. Minoriteter tåls i bästa fall, men de är och förblir andra klassens medborgare.

Den öppna och demokra-

I dagens Finland tycks det vara svårt att godkänna den primära artigheten att försöka uttrycka sig på kundens språk.

tiska nationen kännetecknas av ett accepterat rättssystem och en demokratisk konstitution som förmår ge medborgarna en gemensam nationell identitet. Den är varken aggressiv utåt, mot den övriga världen, eller inåt, mot de legitima medborgarna.

Patriotismen bygger på samtliga medborgares vilja och rätt att bidra till och avnjuta allt det goda den demokratiska nationen kan erbjuda.

Är det helt oöverkomligt att bemötas som likvärdiga medborgare trots en annorlunda kulturell miljö? Kan vi finlandssvenskar över huvud taget inordnas i det under pågående festår snart till tjatighet upprepade begreppet ”suomalaisuus”?

Vilken verklighet skall vi anpassa oss till, Halme?