Anyuru om terrorns tomhet
Terrordåden i Paris sände ”chockvågor av sorg” över Johannes Anyuru. I hans nya bok urartar våldet i en dystopisk framtid, där islamister och islamofober har liknande mål. Men barnen står för skärvor av hopp.
Johannes Anyuru brukar känna tillförsikt inför världen. Men när oron kommer, är det då paranoia eller befogad förtvivlan, undrar han? I hans nya bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar dras framtidsscenarierna till sin spets: i en avlägsen framtid tvingas muslimer skriva på medborgarkontrakt för att inte kallas Sverigefiender. Medborgargarden börjar ”skydda svenskarna”. Och slutligen stängs muslimerna in i läger.
– För det mesta känner jag att Europa aldrig kommer att bli totalitärt igen. Men vissa ögonblick får jag känslan av att vara en krabba som håller på att kokas, utan att märka att temperaturen skruvas upp. Jag accepterar mer våld i dag än vad jag trodde att jag skulle göra för fem år sedan. Nazister på bokmässan. Sådant som förut hade varit otänkbart är nu en verklighet, säger han eftertänksamt.
Nazister och terrorister har det gemensamt, de gör så att något händer, sedan måste människor förhålla sig till det och det förändrar vårt sätt att tänka, tala och sätta gränser.
Tänker kring terror
Sedan debuten har Johannes Anyuru mixat poetiskt egensinne med politisk sprängkraft. Han pratar likadant, med irrbloss av poesi bland analyserna. Men den här boken hade han svårt att skriva, den var en större utmaning än den hyllade om hans pappas såriga förflutna. Boken föddes ur terrorattacken mot den franska serietidningen Charlie Hebdo.
– Under attacken kände jag chockvågor av sorg skölja in i min värld. Sedan vrede och oro över vilken framtid det skulle skapa, säger han.
Han ville undvika terrorns klichéer. Boken inleds med ett attentat mot tidningen ”Hondos”, utfört av tre individer som svär trohet till Daesh, IS. Men en av dem, en kvinna, viskar i kalabaliken ”Jag tror inte att vi ska vara här”. Två år senare är hon inlagd på en klinik, och berättar där en otrolig historia för en författare: Hon säger sig komma från framtiden.
– Det som gjorde det möjligt att skriva boken var att det fanns ett spår av något annat, science fiction, vansinne eller poesi. Det lyfter upp boken ur den självklara tolkningen, säger Johannes Anyuru.
Anyuru har läst det mesta om svenska män som vill kriga i Syrien: de kommer från utanförskapsområden, är kriminella och har rökt hasch. Det är en stereotyp, som han också tror är sann. Men den hjälper främst majoritetssamhället, i arbetet mot radikalisering, säger han och förklarar:
– Som muslim måste jag se på det ur ett andligt perspektiv. Med andlighet menar jag att vända sig inåt, mot den muslimska civilisationen. Det pågår ständigt diskussioner om det här. Men de speglas inte utåt, åtminstone inte i Sverige. Jag ville visa den sorg som finns bland muslimer över de här attackerna, vreden och det sätt vi brottas med vårt eget eventuella ansvar, säger han.
Balans på knivsegg
Det är nu tio år sedan Johannes Anyuru upptäckte religionen. Av sin troende far fick han höra att muslimer själva är det bästa argumentet mot islam. Han skrattar till, ”vi gör inte alltid den bästa reklamen för vår religion”. Sedan blir han allvarlig: skrivandet har varit en balansakt på en knivsegg, mellan islamister och islamofober, som alla förskjuter gränserna för våldet.
– Nazister och terrorister har det gemensamt, de gör så att något händer, sedan måste människor förhålla sig till det och det förändrar vårt sätt att tänka, tala och sätta grän- ser. Fascismen tar en genväg till förändring.
Hittar hoppet
För Johannes Anyuru står tron för tröst, ljus och sanning. Mening. På så sätt är den besläktad med kärleken, tycker han. Så starka känslor utnyttjas också ofta i politiska syften.
Själv försöker han fånga de känslorna bortom det rationella språket med poesin. Sedan den förra boken har han också gått igenom en stor förändring: Johannes Anyuru har blivit pappa. Barnen får honom att tänka på framtiden. De står för hoppet.
– Men jag kan också känna förtvivlan, över hur mina barn kommer att klara sig i världen. Jag blir sårbar på nytt för ett våld som jag redan har hanterat och inlemmat i mig själv, som handlar om att jag är muslim och svart, säger han.
Dystopin är trots allt perforerad av ljus, allt annat tycker han vore ointressant.
– Allt jag skriver handlar om att hitta ett autentiskt hopp, ett hopp som tittar på skuggorna utan att rygga undan men som också försöker se ljuset. Det var viktigt med den här boken.